gupea_2077_34998_1

under sådana omständigheter acceptera att det inte är han eller hon utan den aktuella
berättaren som har att handskas med sin berättelse och sin tillvaro och vara beredd
att lyssna med en sådan insikt. Sådana dubier och reservationer till trots saknar
mitt material inte kontroversiella uppgifter. Under sådana omständigheter blir det av
vikt att hantera materialet på ett vis som gör att de intervjuade, om de tar sig tid att
läsa avhandlingen, finner sig gestaltade med respekt.
Hur bevarar man egentligen en känsla av integritet och värdighet och hur sätter
man gränser för vad man vill avslöja eller uppenbara i ett vänskapligt samtal Hur
säger en gammal polare eller flamma ”hit men inte längre” samtidigt som de håller
liv i en vänskap baserad på ömsesidigheter och känslostormar Flera intervjuade är
högst öppenhjärtiga även då det gäller situationer mättade av nederlag och misär.
När vi närmar oss ett känsligt område säger emellertid en intervjuad man plötsligt
”det gör ont det här” och kopplar sin smärta till ”en fruktansvärd avsaknad av
sådana här saker som kärlek, ömhet och värme”. Uttalandet väcker andra etiska
och metodiska frågor. Vilken respekt bör man tillmäta uppenbar förtegenhet Har
man rätt att omformulera en smärtsam eller intrikat fråga eller bör man helt enkelt
gå vidare och lämna saken därhän 51 För egen del vill jag, även om jag ibland känt
mig som en elefant i en porslinsbutik, förespråka det senare och det är också en självklar
forskningsetisk norm. 52
Att vårda sig om sig själv har för flertalet intervjuade inte varit någon framträdande
egenskap även om en självupptagen inåtvändhet kunnat framträda i andra stycken.
I samtalen behandlas etnografisk dynamit. En man minns en period när allt var
meningslöst. ”Det knyter sig” när han pratar om det, säger han och minns att han lika
gärna kunde ha ”gått under”. När vi samtalar om hans relationer med det motsatta
könet närmar vi oss ytterligare smärtgränser. ”Nu får det inte komma ut något av det
här”, viskar han när genomskinligheten börjar kännas övermäktig. Några decennier
senare ställer han, trots uppenbar vånda, ändå upp för en återintervju. Vår vänskap
51
För en diskussion om informationsbarriärer, förtegenhet och etnografisk dynamit, se Gustavsson (1982).
I de kriminella gängen är det tabu att knasa eller gola, alltså att ange någon. Den attityden kan respondenterna
naturligtvis bära med sig in i en intervjusituation. En sådan hållning kan leda till undanhållanden
och ”vita lögner” även om samtalen i första hand varit ämnade att skildra de tilltalades egen
livshistoria. Ett problem i detta avseende är att jag i en del fall varit bekant med både de tilltalade, deras
pojk- eller flickvänner, föräldrar, syskon samt deras vänner och bekanta och tagit del av utsagor som
kunnat validera eller falsifiera de intervjuades påståenden även från sådant håll.
52
I sin bok Praktisk intervjuteknik, i omlopp under mina första år som sociologistudent, förespråkar Ekholm
och Fransson (1975:60) en annorlunda teknik: ”Man får inte vara allt för mjuk, utan måste envist fråga
vidare tills man är nöjd.”
71