gupea_2077_34998_1

Även om han knyter sitt livsöde till föräldrarnas tillkortakommanden ger denne
man också en oerhört kritisk bild av sig själv. Han skildrar hur barndomsrollen som
lustig upptågsmakare i tonåren kom att kompletteras med inslag som sensationellt
märkvärdig och opålitlig. Efter en segdragen och pryoartad återhämtningsperiod
tog han ett okvalificerat industrijobb med samvaro och stämningslägen på en ”jävla
låg nivå”. 110 Det var ”en sån där jävla slasktratt” för människor ”som inte fick några
andra jobb” och på denna arbetsplats blev han kvar i flera år. Borgerligt fostrad försökte
han undfly de förväntningar han inte mäktat med att leva upp till. Men ställd
inför industriproletariatets attityder och ambitioner kände han bara förakt och valde
till slut bort denna typ av umgänge och arbetsuppgifter.
Samtalen pekar ofta på att barn och ungdomar som berövats sin värdighet kan
hamna ytterst skevt i tillvaron. För att sammanjämka värdighet och lycka krävs som
Habermas uppmärksammat (1979:92-94) en öppen, jämlik och oinskränkt kommunikation.
Ensamhet och utanförskap kan i sin tur skymta fram bakom märkvärdiga
poser, lustiga upptåg och olagliga tilltag. Man kan, som en gängveteran utryckte
saken, ”stjäla för att det skulle stjälas”. För en undanskuffad ung människa kan det
bjärta och iögonfallande gänget ta vid, begränsa etikens räckvidd, pressa tillbaka
ensamhetskänslan och upprätthålla ett motstånd som går på tvärs mot självets etiska
hörnstenar. Abnorma shower och självbekännelser på religiösa och profana scener
kan, liksom braskande tidningsrubriker, personundersökningar och rättspsykiatriska
utlåtanden som viker ut personligheten till naken beskådan, också hjälpa till att förvrida
och föröda självbilden. Men sådana tillställningar kan även ge tillfällen till uppmärksamhet.
En kvinna minns med beklagande hur en tidigt aktiv veteran, som börjat
handlat med narkotika i den något större skalan, fick schavottera på löpsedlarna
med både foto och namn när ”knarkhysterin” var som störst. Ett sådant utpekande
ger naturligtvis inte de bästa förutsättningarna för en återställning eller reparation
med syfte att inlemma någon i mer ordinära kretsar.
Flykten från smärtsamma, nedsättande och vanmäktiga villkor kan av intervjuerna
att döma göra ensamhetskänslan permanent, även om avvikaren i många
stycken börjat leva sedesamt. För dem som placerades på 1960-talets ungdomsanstalter
kunde situationen, efter en längre tids häktning i en trist och tradig liten ensamcell,
där den unge fången i sin ensamhet för en spottstyver fick klistra kuvert
eller montera klädnypor, förstärkas genom ytterligare isolering på någon av dåti-
110
Jämför hur Layder (1996:82–83) under rubriken Situated activity skildrar en typ av återkommande
avbrott och aktiviteter som kan förekomma på en arbetsplats för att komma tillrätta med monotona
arbetsuppgifter.
154