gupea_2077_34998_1

esande 152 valde ofta att tiga still om sin tillhörighet och detta i situationer där en
kockalotavring mycket väl kunde spela över och vad gäller åtbörder och språk börja
uppträda högst iögonfallande. Möjligen kan viljan att vara mer än att synas,
liksom inom vissa grenar av överklassen, också vara en uppskattad hållning inom
vissa blåblodiga resandesällskap. Förmodligen kunde en sådan nedärvd position därtill
reducera behovet av värdighetskamp och ge innehavaren av ett sådant socialt
kapital bättre möjligheter att vila trygg i sitt kött.
Trots att en hel del personer inom Göteborgs första generation ungdomsnarkomaner
var resande så fanns det inom pionjärernas och veteranernas krets inga
strukturella förmåner knutna till just den positionen. Det fanns heller ingen annan
benämning för en narkoman, oavsett kön, klasstillhörighet eller genetisk hemvist än
de gängse. Däremot kunde en sedan länge aktiv narkoman menande och näsvist fråga
en novis (resande, bohem, prostituerad eller trasproletär): ”Du har väl inte hållit
på så länge va” 153 Att en ”lång och trogen tjänst”, både under 1960-talet och senare,
kunnat krönas med en position som legal narkoman ger emellertid anledning att
fundera över amfetamin- och metadonprogrammens medaljerande egenskaper, meningsgivande
förmåga och karriärbefordrande möjligheter (Faupel 1991:36–37).
Ur övergripande värden som trohet, omtanke och tillförlitlighet kan mer specifika
normer härledas. Tillägg och specifikationer kan dock begränsa värdeföreställningarnas
räckvidd: Du skall inte stjäla, från vänner och bekanta. Du skall icke dräpa närstående.
Var schyst mot en polare, trogen din make o.s.v. En av veterantidens mest namnkunniga
ikoner får exemplifiera avgränsningens komplexa etik. Under sina glansdagar
satte denna man i system att introducera unga flickor i amfetaminets euforier för
att därefter exploatera dem sexuellt. ”Han var ful på det viset”, minns en pionjär.
En av hans långvarigt bekanta berättar: ”Honom hatade verkligen polisen eftersom
han tände på alla unga tjejer och förförde dom.” Mot henne själv, en av sällskapets
mer statustyngda veteraner, kunde han däremot vara både omtänksam och generös.
”Han hade alltid tjejer som han kunde skicka ut på gatan och gno ihop lite åt honom”
och själv fick hon ett generöst erbjudande: ”Jag kan skaffa dig någon tjej också,
sa han. Han var fin. Jag gillade honom någonstans. Det är ju så. Det är liksom inte
152
Måwe (1958) visar att tillhörigheten som resande * och medlemskapet i ett sådant sällskap kan förvärvas
eller gå till spillo genom ingifte, bortgifte och tillgifte under ett antal generationer. I detta fall kan
ett stigma alltså både breda ut sig och fördjupas, respektive krympa och blekna bort, genom kontinuerliga
valhandlingar och relationsstrategier.
153
Detta att vara först eller tidigt ute framstår också som viktigt för de unga heroinister Lalander
(2001:160–161) skildrar.
230