gupea_2077_34998_1

kunde mycket väl ligga framme i cellen. Inte speciellt många rövare och i stort sett
inga plitar * förstod sig ännu på vad saken gällde.
Även om läkemedelsberoende kotterier och haschkollektiv såg dagens ljus i
Göteborg redan under 1950-talet så lade dessa inte grunden till någon mer utbredd
beroendeform. Olika drogkulturer var ännu ganska avskilda från varandra även om
vinpimplande bohemer var bland de allra första att ikläda sig rollerna som både
haschare och pundarhippies. När haschkulturen grasserade något decennium efter
den första trevande introduktionen i skarven mellan 1950- och 1960-talen bytte
också en och annan garvad injektionsveteran för en tid ut sina mörka solbrillor mot
ett par mer intellektuella läsglasögon och började bolma brass, men sådana stilbrott
brukade vara av övergående natur. Vad det gäller bruket av centralstimulantia i
pulverform så tog detta ordentlig fart först i samband med att trasproletärerna intog
scenen under 1960-talets andra halva.
En av de män som mer ingående skildrat utvecklingen bland 1960-talets innerstadsungdomar
kom först med i ett mer kvartersbundet pojkgäng. Man gjorde småfuffens
och stal hemgjort vin ur källarskrubbar och i vindskontor. Själv brukade han
också tulla på sin fars spritförråd för att stärka sig med vad som numera i liknande ungdomskretsar
kallas en ”lyxhäxa”, en stulen blandning av bättre sorter från föräldrarnas
barskåp. ”Det blev mer och mer såna grejer”. Bland de ungdomar i centrum han
senare närmade sig var det ”mycket festande” och han började komma hem berusad.
På jobbet kunde han också vara påverkad och bl.a. därför fick han sparken. Eftersom
förhållandena var ansträngda började han liksom så många andra intervjuade
hålla sig alltmer hemifrån. För att få pengar till euforier och annat började han stjäla
småsaker bl.a. från sina föräldrar. Under den tidiga centrumperioden bestod hans
umgänge huvudsakligen av andra medelklassungdomar på glid. Senare och när
han kommit ordentligt på drift knöt han en hel del kontakter i mer proletärt och
kriminellt präglade kretsar. Mannens självdestruktiva livsstil tilltog, utvecklingen
bäddade för tyngre droger och i tjugoårsåldern slukade injektionsburna euforier allt
hans intresse.
Preludinets utmärkta kraft och haschets ringa euforier
Hasch var inte, annat än inom vissa slutna sällskap, speciellt vanligt i början av
1960-talet. Tillfälliga mindre ströpartier, insmugglade av någon missionerande
beatnik eller amerikansk desertör på drift, förekom från och till. Även om tillgången
var knackig så började budskapet om Preludinets undergörande kraft och häftiga
kickar ändå att spridas på landets fångvårdsanstalter. Flera rövare tog, bortsett från
ett allmänt förekommande bruk av nikotin, inga som helst omvägar i sitt beroende
108