gupea_2077_34998_1

Från alkohol till narkotika och åter till alkohol
De intervjuade pionjärernas och veteranernas drogkonsumtion har varit måttlig till
intensiv, i flertalet fall gäller det sista, även om kvinnorna varit mer måttliga än
männen. Kanske kan det, även för de mångåriga narkomanernas del, vara mer befogat
att tala om ett begär än om något särpräglat beroende. Många har dock, hur
man än vill se på saken, blivit dömda för narkotikabrott, under långa perioder
injicerat tung narkotika, och därtill sålt en hel del illegala droger. En av männen
har vid sidan av en ganska väl tilltagen gängkriminalitet och en intensiv ungdomsalkoholism
också under flera år sniffat thinner. Däremot är hans egen erfarenhet
av narkotikakonsumtion ganska blygsam även om ett stort antal nära vänner och
bekanta, när detta ställde sig möjligt, trappade ner sin alkoholkonsumtion till förmån
för de centralstimulerande injektionerna. När denna man i de övre tonåren avslutade
sin ”epok” som sniffare tog istället en flödande alkoholkonsumtion vid. En
annan man uppger att han egentligen aldrig gillat alkohol och därför levde ganska
nyktert fram till dess att han fick smak på amfetamin. Själv säger han om tiden före
jungfrusilen att han stal och ”det var väl det som var drogen då”.
”Jag har aldrig använt några andra droger än amfetamin”, påpekar också
materialets enda arbetarklasskvinna, även om hon numera kan dricka något glas vin.
En luttrad kvinna anser trots sin livslånga erfarenhet av narkomaner, narkomani och
återhämtningsprocesser att ”alkohol är värre än knark.” ”Sedan börja han supa mer
och mer och det var tamejfan värre” säger en annan kvinna om sin man när han
efter många år började trappa ner sina injektioner till förmån för alkohol. Jag frågar
en av de kvinnliga pionjärerna om hon angående en av 1960-talets mest inbitna och
namnkunniga gatunarkomaner tror att han någonsin tänkte på att sluta. Med ett
djupt andetag antyder hon att frågan är svår. ”Långa perioder höll han upp men då
drack han istället”, säger hon. ”Jag vet inte om det är bättre”.
Flera intervjuade män har återupptagit en intensiv alkoholkonsumtion när förbrukningen
av narkotika klingat av. En man, själv aldrig injektionsnarkoman, men
vars uppväxtvillkor innehåller en hel del likheter med övriga intervjuade inom den
kategorin, berättar att han söp en hel del när han muckade från sin ungdomsvårdsskola
och att man ”faktiskt tog tillbaka honom” på grund av detta. På den ort och i
de kvarter där han växte upp saknades det emellertid narkotika även om hans gäng
på många andra sätt liknade de ungdomsgäng i Göteborg som producerade ett antal
klassisk rövare. Många av dessa rövare blev senare tunga injektionsnarkomaner. Om
sin situation i dagsläget berättar samma man att han aldrig dricker två dagar i rad
och att det brukar gå tre, fyra veckor mellan varven. En trasproletär som i tonåren
ändå umgicks med beatniks och bohemer berättar att han egentligen aldrig ”stulit”
och att det för hans del var ”vindrickande för hela pengen” innan tjacket kom in
177