gupea_2077_34998_1

kassan och andra hade klippt hål i staketet till stadsdelens ölbryggeri för att mer o-
hindrat kunna snatta ölbackar.
Våra mödrar, ofta ganska tärda, försökte hjälpligt hålla sina hem och familjer
samman. Eftersom solgårdslägenheterna var trånga och tätt befolkade och fäderna
kunde uppträda både frånstötande och aggressivt, träffades gängmedlemmarna
oftast i gathörn och parker eller i portar och källargångar. Att gängmedlemmar även
vintertid höll till utomhus och på årets viktigaste helgdagar, var inte speciellt ovanligt.
En man berättar att han i fjorton- femtonårsåldern sniffade ”varje dag” och
detta var han inte ensam om i gänget. Samma person minns också att han tog sin
sista blöta * och avslutade epoken som sniffare i ett bilvrak just på julafton. I vårt gäng
drack de unga männen därtill en hel del sprit. Ibland var det trestjärnig konjak och
utsökt whisky eller finare likörer stulna ur någon plomberad järnvägsvagn i hamnen.
Stuveriarbetare kunde tipsa om lägliga tillfällen. Vi spelade också kort om cigaretter
och penningar.
Med thinner, alkohol och slagsmål som identitetsmarkörer hävdade gänget sina
träffpunkter och positioner. Redan i förpuberteten började vissa aspirerande smågrabbar
spela berusade och ragla runt i grannskapet. På rymmen och efterlysta tog
gängets lite äldre grabbar ibland refug på stadsdelens begravningsplats. Där kunde
någon av familjegravarnas marmorplattor dukas till fest. Iklädda svarta kostymer
och spetsiga tvåfärgade skor, utkvitterade för permission från någon av landets ungdomsanstalter,
markerades förmågan att supa, stjäla och slåss. Vi var uppkäftiga. Vi
hade taskiga tatueringar och ett frånstötande utseende. Vi hade aldrig läst läxan,
vi hade ingen framtid, vi skulle inte bli gamla. Det satt i känslan. Vi var punk långt
innan punken var påtänkt.
I sin bok Gjengkriminalitet og ungdomskulturer särskiljer Hauge (1970:99) gängens
delkulturer med konflikter, halvprofessionell kriminalitet eller missbruk som utgångspunkter.
Till att börja med var mitt tidigaste gängs verksamhet inte speciellt renodlad.
Flertalet medlemmar kunde i puberteten syssla med både stölder, spritförtäring och
sniffning. Senare drogs en gren åt thinner- och alkohol medan en annan koncentrerade
intresset på bilstölder och inbrott. Sprit och thinnergrenen dominerades i hög grad
av pojkar vilka hade egna tydliga familjetraditioner av fylla och misär att falla tillbaka
på. Två medlemmar i gängets stöldinriktade gren omkom innan de hunnit fylla tjugo
och vid trettio års ålder fanns inte ens halva kärnan kvar. Fyra av sju hade gått ur tiden
under dramatiska former. Dödligheten bland medlemmarna i den kriminella grenen
var högst och i den mån de överlevde sin tonårstid drogs de istället in i en förödande
narkotikakonsumtion.
84