gupea_2077_34998_1

Obönhörlig socialitet och smärtsam ensamhet gör det begripligt att vissa barn och
ungdomar nödgats acceptera sällskap, partnerskap och verksamheter de egentligen
inte sympatiserat med. Strukturella förhållanden och värdighetsförutsättningar får
liksom tillvaron som pundare också utrymme.
Del 4, kapitel 8–10, behandlar övergången från tillvaron som kriminell och narkoman
till rollen som anständig och ordinär. Vissa könskillnader framträder. Vad det
gäller drogförbrukning framstår kvinnorna som mer måttfulla än männen. Medan
kvinnorna visar större följsamhet till sina män så visar männen störst följsamhet till
de gäng i vilka de i flera fall lyckats tillskansa sig tätpositioner. Självständighetsbrister
och motspänstigheter, kopplade med ödesgivna tillfälligheter och val, har skapat
motsägelsefyllda förhållande mellan värdighet och vandel. Kapitel 9 beskriver
bl.a. hur kristillstånd manifesterade i psykotiska genombrott har kunnat utlösa viljan
att ersätta avvikande roller och föreställningar med mer vardagliga hållningar och
handlingar. I sådana skeden har det sociala underlaget för en förnyad tilltro kunnat
förstärkas. I övergångsperioder har en del manliga veteraner emellertid också kunnat
bruka alkohol i halsbrytande omfattning. I det långa loppet har män som kvinnor
i övervägande fall valt att stabilisera sin drogkonsumtion i accepterade former.
Kapitel 10 avhandlar hur de intervjuade söker och gradvis lyckas etablera nya
roller och självidentiteter. Här är etiska val och fundament centrala. Efter mångåriga
avvikelser och en rundligt tilltagen drogkonsumtion har scenförändringar, kriser och
sammanbrott motiverat nya avstamp och ersatt iögonfallande påfund med mer alldagliga
livsmönster. Livsformens tilltagande samstämmighet med etiska påbud har
under sådana transformationsperioder kunnat underblåsa upprättelseprocesser, tillföra
bevärdigande rollpositioner och expandera mer värdiga umgängesformer. Vissa
fysiska och mentala spår av ungdomens eskapader kan dock dröja sig kvar i många
år eller bita sig fast för livet.
Del 5, kapitel 11–12, vidareutvecklar förhållandet mellan empiri och teori. Kapitel
11 försöker integrera empirin med interaktionistiskt och strukturalistiskt relevanta
koncept varav de flesta introducerats i kapitel 1. De intervjuades värdighetskamp
har skett inom de ramar som värdeföreställningar, rollvariationer och förväntningar
avsätter. Extrema tilldragelser och avvikande excesser har kunnat lösa upp inrotade
beteendemönster även om påföljande förändringsprocesser kommit att innehålla
både urskiljbara faser och bakslag. Självets enhetlighet, beståndsdelar och dynamik
sammanfattas i en mandala.
Kapitel 12 försöker fördjupa förståelsen av vissa egenartade upplevelser och de
grava avvikelsernas betydelse för självet samt riter, ritualer och stigmatiseringar.
Strukturer givna som öden, konsekvenser av en värdighetsreduktion, strategier och
förutsättningar för att upprätta terapeutiska situationer får visst utrymme. Kapitlet
31