gupea_2077_34998_1

annan man påpekar mer frankt att han ”gjorde det för att få vara med” och minns
sin skräck för att bli ”en skit igen” när han skulle börja umgås med vanligt folk.
Ensamhet kan alltså utvecklas till ett gissel som driver en drabbad människa att
söka lindring varhelst sådan står att få. Men personlig resning kan också avslöjas genom
en obönhörlig hållning. Sin tid på den sista hårdhispan * kommenterar en av de
intervjuade männen med orden ”den var inte fager den hispan det kan jag tala om
för dig”. Jag tar för givet att han har jämförelsematerial nog för att veta vad han talar
om. Hur djupt han än varit inblandad i gängbrottslighet och narkomani kunde han
ändå aldrig förlika sig med mentalvårdens våldsmän och mördare. Han föredrog
hellre att sitta isolerad för att hjälpligt kunna vårda sin värdighetskänsla. ”Nej, det
sa jag bara: lås in mig, jag orkar inte med det här”, berättar han och blottar därmed
en av anständighetens demarkationslinjer. Den äldsta intervjuade mannen växte upp
i ett av Göteborgs bättre bostadsområden, fick högre utbildning och började först
i tjugoårsåldern fiffla med recept för att köpa ut narkotika på stadens apotek. När
pundarrollen kriminaliserades och mödan att skaffa knark blev alltför krävande bröt
han med sitt månåriga konsumtionsmönster. Trots mångårig förbrukning kan och
vill denna man ändå inte identifiera sig med någon roll som narkoman. Han ”har
inte ens någon förståelse för den typen av självidentitet”.
Komplicerade avvägningar mellan att lindra sin ensamhet och bevara sin värdighet
framträder ofta i samtalen. Någon vägrar att fuska bort sin modersroll och någon
vägrar bli gangster för att upprätthålla sin tillhörighet och sina euforier. En veteran
minns sina skräckupplevelser som narkotikakurir på traden Stockholm-Göteborg.
”Då var man jätterädd när man gick där på Stockholms gator och hade stoppat
tusen kabbar * innanför jackan och tänkte att vad händer nu om jag åker dit alltså”
Innan dess, på den tiden när hon var legal, var det ”ingenting sånt, inga polisnojor”.
Men även om man inte behövde vara ute och ”jaga” under legaltiden så kunde även
denna beroendeform bli till en livsstil där det nästan bara var fråga om ”metadon
och amfetamin” minns hon. 125
Den man som skildrar sig själv mest sarkastiskt reser också frågor om vårt kärnsjälv
och våra innersta värden. Han har haft ”svåra identifikationsproblem” och
ibland sålt sin självrespekt för en grynvälling. Hans komplexa rollspel förefaller ändå
inte att ha snittat upp honom i någon multipel personlighet 126 även om hans utspel
125
Metadon nämns som ett medel för smärtlindring och som ersättning för heroin vid beroendebehandling
men veteranerna uppger också att de använde denna substans som ett njutningsmedel i sin
egen rätt.
126
Multipel personlighet är en numera ifrågasatt diagnos.
184