Bruksanvisningar för tillvaron, del II - Boksidan

Statens inkomster
På medeltiden hade staten (dvs. kungen) främst följande typer av intäkter:
9.
10.
11.
12.
Varor som producerats i de egna gårdarna 9 .
Skatter 10 .
Valutaförsäljning 11 .
Tullar (se delkapitlet om tullar).
Försäljning av varor som flutit in i form av skatt.
Försäljning av varor producerats i de egna gårdarna.
Försäljning av statliga gårdar.
Återtagning av mark som tidigare getts bort.
Utarrendering av rätten att beskatta människorna i ett visst område 12 .
Under den tidiga medeltiden var kungens viktigaste inkomstkälla den mark han ägde (kungsgårdarna). År
1560, exempelvis, var 28,5% av all Sveriges jordbruksmark ägd av kungen (Eli F. Heckscher, Sveriges
Ekonomiska Historia, Bonniers, Stockholm, 1935). Adeln innehade 21,4% och vanliga bönder ägde resterande
50,1%. Av bland annat logistiska skäl fördelade kungen sitt folk över de olika egendomarna så att de på plats
kunde konsumera hans intäkter.
Ursprungligen skulle avkastningen från kungens mark vara tillräcklig för hans underhåll. Skatter fanns inte.
Däremot fanns tjänste- och försvarsplikt. En sådan tjänsteplikt var gästningen= skyldighet att ta emot och
utspisa kungen och hans följe när de var på resa.
Under 1200-talet övergick landets armé från att bara bestå av inkallade till att även bestå av yrkeskrigare, som
skulle lönas (se försvar) och det behövdes försvarsanläggningar (slott). Det kostade kungen en massa pengar
och problemet löstes genom att den tidigare försvarsplikten omvandlades till krav på att medborgarna skulle
betala skatt (bortsett ifrån dom som blev skattebefriade eftersom de kunde ställa upp med krigare på häst och
med rustning, dvs. adeln).
Skatten var olika beroende på om den skattskyldige var bonde eller stadsbo. Orättvist nog var statsskatterna
låga, exempelvis lär skatten för en liten stad som Östhammar inte ha överskridit den som fyra bondehemman
betalade. Och en del städer, som Stockholm och Kalmar var periodvis till och med skattebefriade.
Enligt räkenskapernas prisuppgifter fick kungen år 1573 in 276.655,5 daler i skatt. 354,5 av dessa flöt in i form
av reda pengar emedan resten kom i form av bland annat: smör 32.412 daler, bräder 1.217,625 daler,
dagsverken (dvs. arbete åt staten) 17.715,5 daler, skinnvaror 1.846 daler, och koppar 15.828,250 daler. Den
största av alla betalningsformer var råg och korn (26,6% av all skatt), följt av smör (11,7%) och hästar (11,0%).
Kungen hade monopol på att tillverka mynt. Normalt var myntens påstämplade lika högt som värdet på det
silver de innehöll, men ibland sänkte man silverhalten utan att ändra myntens påstämplade värden.
Kungen kunde lägga rätten att ta in skatter på någon annan emot en viss avgift. År 1530/31, exempelvis, hade
andra rätt att ta in skatter (Eli F. Heckscher, Sveriges Ekonomiska Historia, Bonniers, Stockholm, 1935) i
städerna Trosa, Nyköping, Örebro, Västervik, Ulvsby och Viborg, och häraderna Öland, Södra/Östra/Västra
Vedbo, Konga, Kinnevalds, Sevede, Anbyrde och Möre, samt stora delar av Finland genom att länen Viborg,
Nyslott och Borgå var förlänta.
114