Bruksanvisningar för tillvaron, del II - Boksidan

Version 2.
I den här versionen är anslaget utformat på samma sätt som i, exempelvis, många deckare.
Huvudpersonen är slagfärdig, konfronterande och kompromisslös. Historien betraktas här av
en allseende betraktare som betraktar huvudpersonen ömsom utifrån och ömsom inifrån.
Berättarhjärnan är ganska kyligt noterande och den slösar inte tid på att fundera över
känslor. Då passar det bra att allt beskrivs med ett berättarspråk som använder adekvata ord
för de företeelser som figurerar i historien.
Med detta upplägg är det rimligt att tänka sig att huvudpersonen ganska snabbt beslutar sig
för att spöa upp mannen i sängkammaren. Därefter handlar historien kanske om hur han
möter samhället och rättsapparaten efter sitt dåd.
”– Du Bosse, jag går hem nu, har feber tror jag.
– Jaha, ja krya på dig då. Tror du att du kommer i morgon
– Hoppas det.
– Förresten, är det något jag behöver veta, har du något som måste göras idag, eller
– Nej, det kan jag ta när jag kommer tillbaka, hej då.
– Hej då, men telefonen, har du programmerat om den
Mats gav honom en skarp blick som tydligt visade hur dum frågan var. Därefter lämnade
han chefens rum utan ytterligare ordväxling.
Det regnade ute. Dropparna slog ner hårt och kallt på hans nästan helt kala hjässa. Han
sträckte ut stegen, trots att andhämtningen ökade. Däremot brydde han sig inte om att dra
upp jackans dragkedja eftersom bilen bara stod ett par rader bort. En vattenpöl hade bildats
utanför förardörren. Den var så djup att vattnet nådde upp till ovanlädret på hans svarta
promenadskor. När han steg in i bilen kom han med nacken åt tätningslisten så att en rännil
av kalla regndroppar rann in innanför kragen på hans skjorta. Tyst förbannade han
biltillverkaren och tänkte som så många gånger förr: nästa gång ska jag köpa en bil för
vuxna människor inte någon liten larvig japansk sportbil, satte i tändningsnyckeln i startlåset
och startade motorn.”
329