Bruksanvisningar för tillvaron, del II - Boksidan

Ofta är det ganska tydligt vem som säger vad, i synnerhet om replikerna är korta, men
ibland måste det beskrivas. Grundvarianten på det är givetvis: ”sa han/hon” (förutsatt att
personerna är av olika kön). Men det blir ganska snabbt tjatigt. Den valigaste variationen är
att växla med att använda personernas namn, eller en tydligt särskiljande egenskap såsom
”pojken” och ”mannen”. Ordet ”sa” kan med fördel varieras med andra ord som: viskade,
stönade, skrek, röt osv. Därutöver kan texten varieras genom att ibland, innan repliken,
skriva vem som säger den, exempelvis:
”Han tittade henne i ögonen och viskade långsamt:
– Jag älskar dig!”
Istället för:
”– Jag älskar dig! Viskade han långsamt samtidigt som han tittade henne i ögonen.”
Förvirringen rörande vem som säger vad blir mycket större om det är fler än två personer
som samtalar. I det läget är det ofta tvunget att efter varje replik tala om vem som yttrade
den. Då går det kanske över huvud taget inte använda ”sa han/hon”, eftersom alla kanske är
män eller kvinnor. Grundregeln är då att använda namnen. Men det blir givetvis snabbt
väldigt tjatigt. Ett vanligt allternativ är att hitta på andra bestämningar för några personer,
såsom i följande exempel i vilket en av aktörerna kallas för ”polisbefälet” emedan
huvudpersonerna ”Gunvald Larsson” och ”Kollberg” benämns med namn:
” – På dem pojkar, kommenderade polisbefälet. Nu får det vara nog.
Fler vita batonger drogs och blev synliga.
– Stopp, röt Gunvald Larsson med stentorsstämma.
All aktivitet upphörde.
Gunvald Larsson stegade fram och sa:
– Vad är det fråga om
– Jag rensar området framför avspärrningen, sa den äldre av poliserna.
Guldranden runt ärmen visade att han var förste polisassistent.
– Men här finns ju för fan inget att spärra av, sa Gunvald Larsson ilsket.
– Nej Hult, sa Kollberg.”
Det är som regel bättre att personerna i dialogen gör något som visar deras känslor
jämfört med att skriva att de är i ett visst sinnestillstånd.
”– Jävla pucko! Sa hon och drämde igen dörren.”
Låter bättre än:
”– Jävla pucko! Sa hon ilsket.”
355