Bruksanvisningar för tillvaron, del II - Boksidan

Alla personer i historien bör vara beskrivna på olika sätt och olika karaktärsdrag bör lyftas
fram för var och en av dom annars blir det lätt tjatigt och förvirrande, såsom följande,
överdrivna, exempel:
”Tre män stod på lastkajen, han som stod närmast ingången till lagerbyggnaden var lång och
ganska smal, håret var kolsvart. Han verkade ha ett latinamerikanskt påbrå, kanske var
någon av hans föräldrar från Sydamerika. Den andre, som stod och tittade ner från lastkajen
var lång och ganska smal, håret var kolsvart. Han verkade ha ett latinamerikanskt påbrå,
kanske var någon av hans föräldrar från Sydamerika. Den tredje stod vid en hög med
lastpallar och han var också lång och ganska smal, håret var kolsvart. Han verkade ha ett
latinamerikanskt påbrå, kanske var någon av hans föräldrar från Sydamerika.”
Förutom att texten är löjlig kommer det bli helt hopplöst att hålla isär de tre männen.
Givetvis måste författaren fokusera dels på de utmärkande dragen ”dom hade ett något
latinamerikanskt utseende” och dels på det som särskiljer dom, såsom:
”Tre män stod på lastkajen, dom var mörkhåriga och påminde honom om några
latinamerikaner han känt. Den som stod närmast ingången till lagerbyggnaden var välklädd
med en mörk kostym, skjorta och slips. Mannen verkade en aning felplacerad där han stod
på den smutsiga lastkajen, tänkte Rikard. Den andre såg ut att passa in betydligt bättre in, i
sin blå overall. Han stod och tittade ner från lastkajen, som om han sökte något på marken.
Den tredje, som stod lutad emot en hög med lastpallar, var alldagligt klädd i jeans.”
Generellt är det trevligare att inte räknar upp en lista med kläder, hårfärg och så vidare utan
istället tar upp vissa, för personen utmärkande drag eller klädesplagg och beskriva dessa så
att de talar om något om dess bärare. Som i följande exempel i vilket beskrivs en gammal
kvinna i en svunnen tid:
”och är klädd i sin tjocka, svartgröna doffelkappa, som räcker ner till fötterna. Utanpå
kappan ett randigt, hemvävt förkläde och en tjock svart ylleschal, knuten om huvudet. Den
förfrusna hakan sticker fram ur scharlottenknuten som en röd knapp, ögonen blinkar mot
solen, tårarna rinner av det skarpa ljuset, vecken i kinderna är som skurna med kniv.”
Ur ”Vägen under stjärnorna” av Moa Martinson.
Samma kvinna skulle kunna beskrivas även till exempel så här:
”Det är dag och solen skiner. I solljuset står den gamla kvinnan. Hon har fårat ansikte och
röd haka. Hon bär en kappa, en svart ylleschal och ett randigt förklä.”
Men det blir mycket tråkigare, eller hur
342