Bruksanvisningar för tillvaron, del II - Boksidan

Trots att de medverkande listade ungefär samma fördelar för katter som hundar och trots att hundar
behöver rastas (vilket i mina ögon är vansinnigt träliga promenader eftersom hundar ideligen ska stanna
och lukta på lyktstolpar och dylikt), väljer många att skaffa hund framför att skaffa katt. Det skulle kunna
bero antingen på att katternas nackdelar är ännu större eller på att hundens fördelar är tyngre.
Fast utöver de nackdelar som nämndes av de intervjuade (tabell 4) har jag själv noterat ytterligare
nackdelar med hundar:
1. De är dyrare i allt från inköp, idrifttagning till foder och veterinärvård/försäkring samt slutligen
kremering.
2. Många hundar stör grannar och/eller omgivningen genom att ideligen skälla på allt och alla.
3. Hundar luktar illa när de är blöta.
4. De smutsar ner inredningen med hår och lort, som de skakar ur pälsen.
5. De kräver omfattande fostring för att fungera som önskat.
Således måste de anse att hundar har någon/några väldigt tunga fördelar jämfört med katter. En fördel
som lyfts fram i litteratur där hundar medverkar är att de ger kärlek, se nedanstående citat ur Kärlekens
psykologi av Natahaniel Branden:
”Nästa händelse som var så avgörande för mitt tänkande inträffade en eftermiddag några månader senare när jag
satt på golvet och lekte med min hund, en trasselsudd till foxterrier som hette Muttnik.
Vi fintade och boxade lekfullt varandra. Jag var fascinerad över att Muttnik i så hög grad verkade förstå att mina
avsikter var lekfulla. Hon morrade och högg och slog tillbaka men var hela tiden så mjuk i sina rörelser att man
klart kunde se det totala och orädda förtroende som låg bakom. Händelsen var inte ovanlig och de flesta hundägare
känner till den. Men plötsligt slogs jag av en tanke: jag ställde en fråga till mig själv som jag aldrig tidigare ställt:
Varför har jag så roligt Vad är det som ger upphov till min glädje och vad består den av
Jag insåg att min reaktion delvis berodde på den glädje jag fick av att betrakta den sunda självhävdelsen hos en
levande varelse. Men det var inte det som i första hand orsakade min reaktion. Det var i stället själva samspelet
mellan hunden och mig själv, känslan av att samspela och kommunicera med ett levande medvetande.
Om jag betraktade Muttnik som en automat utan medvetande och uppfattade hennes handlingar och reaktioner som
uteslutande mekaniska skulle min glädje försvinna. Det var medvetandet som var den viktiga faktorn.
Sedan tänkte jag än en gång på hur det skulle kännas att vara strandsatt på en öde ö. Där skulle Muttniks närvaro ha
en oerhörd betydelse för mig, inte därför att hon skulle betyda särskilt mycket för min fysiska överlevnad, utan där
för att hon skulle ge mig en form av kamratskap. Hon skulle vara en medveten varelse som jag kunde samspela och
kommunicera med - precis som jag gjorde nu. Men varför är detta värdefullt
Med stigande iver insåg jag att svaret på denna fråga skulle förklara mycket mer än tillgivenheten för ett
sällskapsdjur. 1 denna fråga fanns också den psykologiska princip som ligger bakom vår längtan efter mänskligt
sällskap - den princip som skulle förklara varför en medveten varelse letar upp och värdesätter andra medvetna
varelser, varför ett medvetande har värde för ett annat medvetande.
När jag kommit fram till svaret kallade jag det "Muttnik-principen" efter den situation där jag upptäckte det. Låt oss
nu titta på denna princip.
Min glädje över att leka med Muttnik blev begriplig när jag beaktade det självmedvetande hon utstrålade i den
respons hon gav mig. Från det ögonblick jag började "boxas" med henne, svarade hon på ett lekfullt sätt; hon
visade inga tecken på att känna sig hotad; hon utstrålade en känsla av förtroende och glädje och glad upphetsning.
Om jag knuffade eller slog till ett dött föremål, skulle det inte reagera på mig, det skulle inte ha möjlighet att förstå
innebörden i mina handlingar, uppfatta mina avsikter eller att styra sitt beteende efter detta. Det är enbart mellan
levande varelser som denna form av kommunikation och reaktion är möjlig. Effekten av Muttniks agerande var att
jag kände mig synlig, jag kände mig psykologiskt synlig (i någon utsträckning). Muttnik reagerade på mig som om
jag vore en person, inte ett mekaniskt objekt. Och i detta händelseförlopp märkte jag sedan att även jag själv blivit
synligare. Jag kom i kontakt med en lekfull sida av min personlighet som under många år varit ordentligt
undanstoppad. Samspelet innehöll alltså en stor del självupptäckt, något som jag strax kommer att återvända till.
Här vill jag betona något viktigt, nämligen att Muttnik reagerade på mig som person på ett sätt som jag ansåg vara
objektivt riktigt: Hon reagerade i enlig het med min uppfattning om mig själv och det jag förmedlade till henne.
Hade hon reagerat med rädsla och en krypande hållning, skulle jag ha känt att hon missförstod mig, och då skulle
jag inte ha känt samma glädje.”
Kanske förklarar denna text vitsen med att skaffa hund och eventuellt gäller det i någon mån även katter,
men inte djur som i liten grad interagerar med oss människor, såsom kaniner och i ännu lägre grad:
akvariefiskar.
492