Bruksanvisningar för tillvaron, del II - Boksidan

Försvar
Att äga vapen och vara väl förtrogen med deras bruk var under äldsta tider varje mans självklara rättighet
och plikt. Detta förhållande utgjorde förutsättningen för den krigsorganisation med allmän värnplikt som
genom tiderna bildat grundvalen för det svenska försvaret.
Vid ”landvärn” eller försvar av det egna landet/landskapet, inkallades en andel (som varierade med
behovet) av den fria manliga befolkningen till krigstjänst. I yttersta nöd kallades ”man ur huse”, dvs. alla
krigsdugliga män såväl fria som trälar.
Under medeltiden kom det rustningsklädda rytteriet i Europa, vilket var ett fruktansvärt kraftfullt vapen
emot de gående bondehoparna och det tvingade även Sverige att få fram dylika elitsoldater. Men att hålla
häst och rustning förmådde endast samhällets rikaste medlemmar.
För att öka rytteriets storlek beslutades därför att de som ställde upp som ryttare med rustning benämndes
frälsemän (adel), och hela organisationen kallades frälserusttjänsten. I Sverige, i motsats till vad fallet var
i Europa i övrigt, ersatte detta dock aldrig bondehären utan de kompletterade varandra. I befrielsekriget
från Danmark framträdde emellertid systemets brister. Bönderna måste vid skörde- och såningstiden hem
till sitt. De hade dessutom svårt att hålla stånd mot de krigsvana yrkessoldaterna. Tiden krävde
yrkestrupper, men dessa var dyra att underhålla, varför kungen (Gustav Vasa) organiserade en inhemsk
stående här, den första i sitt slag i Europa. Härför begagnade han sig såväl av värvning (frivillig
krigstjänst) som tvångsutskrivning. I början utskrevs i allmänhet efter principen att av 10 män skulle en
utskrivas och utrustas. Men under 1600-talet förekom även utskrivning efter gårdatal, vilket innebar, att
ett visst antal gårdar skulle uppställa och utrusta en soldat.
De stora fältarméer som vi på 1600-talet (under bland annat det trettioåriga kriget) höll utomlands
utgjordes till största delen av utländska legotrupper med den inhemska armén som kärna. 1630,
exempelvis, var de utländska värvade trupperna 36.000 man och den inhemska stående hären omkring
40.000 man.
Allmogen fann emellertid utskrivningarna tunga och orättvisa, i synnerhet som få överlevde
tjänstgöringen, och de krävde lättnader. År 1682 beslutades därför att ägarna av ett antal gårdar skulle, i
såväl fred som krig, anskaffa och avlöna en krigare 21 , som tillhörde något av de i landskapet förlagda
regementena. Soldaten avlöningsförmåner utgick huvudsakligen in natura och han var i regel bofast på ett
torp (s. k soldattorp, som ännu finns kvar på många håll i Sverige).
Efter den svidande förlusten av Finland i kriget 1808-09 emot Ryssland insåg man att någon radikalt
behövde göras, så vi återupplivade den allmänna värnplikten. Vilket även andra länder i Europa insåg och
snart hade de flesta europeiska länder en armé grundad på allmän värnplikt. Därefter var organisationen
ungefär densamma fram till år 2000, fastän anslagen och investeringarna i försvaret varierat med oron i
omvärlden.
21.
Två gårdar med en storlek om tillsammans minst två mantals (eller fler mindre), vilket kallades en ”rote”,
skulle försörja en gående soldat.
På samma sätt var det med ryttarna med den stora skillnaden att man för dessa krigsmän även hade en häst som
skulle underhållas, samt att de underhållskyldiga gårdarna kallades ”rusthåll”.
Sjömännen underhölls av ”båtsmanhåll” i de kustnära områdena och i städerna. I det senare fallet var det
städernas borgare som hade att hålla sjömannen med bostad och kontant avlöning.
128