Bruksanvisningar för tillvaron, del II - Boksidan

När skördarens lopp är bekrönt och fullbordat,
då saftas alltmera den druva vi jordat,
ty se hur potatisen blommar i holen
som mjälla aklejan, som bleka violen.
Se, krögar Auctumnus för fram sina foror,
och borden bekransas av fladdrande floror,
det dukas i lövsalens högvälvda rum,
och lyktorna lysa och kvällen är ljum.
Det susar i dillåkerns mäktiga kronor,
och kräftfaten rågas med romstinna honor.
Då hämtar du raskt vid husets vägg
en kvist av det krusiga gubbaskägg,
den bästa av alla de brännvinskryddor
som ses så gärna kring slott och hyddor,
och tömmer din dryck med den gröna drägg.
Allt detta sammantaget gör läsningen, enligt min mening, till en trevlig upplevelse.
Ytterligare ett exempel på en diktare som förefaller ha skaldat på samma lättillgängliga sätt är Erik Johan
Stagnelius, vars mest kända dikt ”näcken” berättar en sorglig historia:
Näcken av Erik Johan Stagnelius
Kvällens gullmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
Och den bladbekrönta näcken
Gigan rör i silverbäcken.
Liten pilt bland strandens pilar
I violens ånga vilar,
Klangen hör från källans vatten,
Ropar i den stilla natten:
”Arma gubbe varför spela
Kan det smärtorna fördela
Fritt du skog må leva,
Skall guds barn dock aldrig bliva!
Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets änglar i det höga –
Aldrig skådar dem ditt öga.”
Tårar gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja.
Gigan tystnar. Aldrig näcken
Spelar mer i silverbäcken.
451