Bruksanvisningar för tillvaron, del II - Boksidan

Över tiden varierade fördelningen av skattebördan, nivån på densamma och vad som beskattades. Men i regel
bestod beskattningen av olika fasta skatter och konsumtionsskatter kombinerat med extraskatter för att
finansiera krig och dylikt. 1809, exempelvis, var det fem skattetyper: mantalspenningar 13 , yrkesskatt 14 ,
fönsterskatt, överflödsavgift 15 och krigsskatt.
Inte förrän År 1713 gjordes försök med skattesystem som byggde på var och ens verkliga inkomst.
Systemet slopades dock snart eftersom det gav staten betydligt lägre inkomster, kanske för att folk
medvetet underskattade sina inkomster och förmögenheter.
1812 återinfördes självdeklarationen och beskattning efter verklig inkomst. Det visade sig dock att
skatteinkomsterna återigen sjönk katastrofalt, så det slopades igen.
1861 försvann de fasta yrkesskatterna och skattesystemet bestod, utöver kommunalskatt 16 , av
fastighetsskatt, taxerad inkomstskatt och mantalspenningar.
1869 slopades möjligheten att betala skatt i natura.
13.
14.
15.
Mantalspenningar infördes 1625 och togs bort 1938. Den innebar efter 1635 att bönderna tvingades
erlägga en viss avgift för varje person över 12 år som vistades på gården.
Yrkesskatten var en fast summa beroende på vilken yrkesgrupp man tillhörde och beloppet var
detsamma oavsett om det var goda eller dåliga tider. Och därtill en tiondel av avkastningen. Av denna
tiondel gick 1/3 till den lokala kyrkoorganisationen och resten tillföll statskassan.
Under 1700-talet förekom ett antal olika lyxskatter och överflödsavgifter. Syftet var ofta att få ner
importen.
1731 lades, exempelvis, en avgift på innehavet av vagnar. Lägst avgift hade, taskigt nog, den högsta
klassen eftersom man ansåg att för dom var vagnar en nödvändighet.
1734 infördes konsumtionsavgift och importavgift på kaffe, thé och choklad. 1752 beslutades att
konsumtionsavgiften skulle betalas av dom som hade en förmögenhet och avgiften baserades på
förmögenhetens storlek, oavsett om man konsumerade varorna eller inte.
16.
Den fanns från början ingen kommunal-/sockenskatt, men sockeninnevånarna var skyldiga att bygga
och underhålla kyrka, prästgård, sockenstuga och så småningom fattigstuga.
Några regler för hur andra gemensamma angelägenheter skulle finansieras och skötas fanns inte, utan
det var upp till enskilda intressen och frivilliga bidrag. En sockens skolundervisning och fattigvård var
till största delen beroende på innevånarnas uppfattning om hur pass viktigt detta var och hur mycket
man ville offra. 1817 erhöll socknarna emellertid beskattningsrätt i vissa ärenden, medan den 1862
utvidgades till alla de områden utom de statliga. Bland de viktigaste besluten var det om att alla barn
skulle gå i skolan (allmänna folkskolan 1842).
115