Platsen, individen och folkhälsan, 3.06 MB - Statens folkhälsoinstitut

140 platsen, individen och folkhälsan – teorier, metoder och tolkningar
dynamisk bild av förändringarna i tid och rum. När man påpekar att risken
för att råka ut för en viss sjukdom är högre på platsen A än på B, bör man
ha i åtanke att detta inte alltid har varit fallet och att risksituationen inte
har uppstått från dag till annan. Geografer och kartografer har på flera sätt
försökt komma till rätta med tidsperspektivet och att fånga in dynamiken i
kartbilden.
Om man skall åskådliggöra ett spridningsförlopp – en epidemi eller
pandemi – så kan man i en och samma kartbild lägga in spridningsvägar
med pilar och ungefärliga isolinjer som anger när smittan nått en viss del av
världen. Detta är ett vanligt sätt att visa exempelvis hur pest-, kolera- och
influensaepidemier dragit fram. Kartorna brukar vara ganska ungefärliga
men kanske tillräckliga för att vissa spridningen i stora drag. När man i dag
försöker förbereda sig för framtida epidemier vill man emellertid gärna ha
så exakta uppgifter som möjligt för att kunna göra simuleringsmodeller
och med GIS beräkna och visualisera spridningsförlopp i tid och rum.
Ett annat sätt att visa dynamiken i kartor är att göra en svit av kartor
som var och en visar sjukdomsutbredningen vid en viss tidpunkt. Har man
tillgång till noggranna data över sjukdomsfall kan man i bästa fall pricka in
vart och ett på en karta. Ytterligare ett sätt att åskådliggöra förändringar i
sjukdomsutbredningen är att göra sviter av ytrelativa kartor (koropletkartor)
där incidensen eller prevalensen beräknats områdesvis vid olika tider.
Spridningsförlopp följer ofta en viss lagbundenhet, även om slumpmässig
spridning också förekommer. Geografisk spridningsteori skiljer
mellan några olika huvudtyper av spridning, såsom närkontaktspridning
(contagious) och hierarkisk spridning. I det första fallet sprids något (till
exempel en smitta) från en plats till en annan, närliggande, plats. I det
andra fallet sker spridningen från en plats högt upp i en ortshierarki (som
en huvudstad), inte nödvändigtvis till de närmast belägna orterna utan till
orter på en nivå närmast under i hierarkin (som regionala centra) för att
därifrån spridas vidare till mindre orter. Orsaken kan vara kommunikationssystemens
struktur. I realiteten kan man ofta se kombinationer av
dessa spridningsförlopp.