Platsen, individen och folkhälsan, 3.06 MB - Statens folkhälsoinstitut

geografiska analyser 241
(någon mätt variabel), det vill säga hur attributvärden förändras i
rummet beroende på lägen.
Det finns olika samlande mått på graden av spatial autokorrelation,
bland annat:
• Moran’s I
• Geary’s C ratio
• General G
• Anselin’s Local Index of Spatial Autocorrelation (LISA).
Ett ofta använt mått på graden av spatial autokorrelation är Moran’s
I som appliceras på en kontinuerlig variabel och kan tillämpas på
attributdata mätta enligt både kvot- och intervallskala för punkter
eller polygoner:
där N är antalet observationer, X är variabelns medelvärde, Xi är
variabelns värde i en punkt i , Xj är värdet i en annan punkt och Wij är
en vikt som definierar lokalisationen av i relativt j. Moran’s I har viss
likhet med korrelationskoefficienten men gäller bara en variabel (ej
två) och innehåller en vikt (Wij) som väger avståndet mellan punkter/
polygoner). Moran’s I varierar mellan –1,0 och + 1,0, där 0 indikerar
avsaknad av autokorrelation och värden nära –1 och +1 en hög negativ
eller positiv autokorrelation. Resultatet av beräkningen för Moran´s
I kan signifikanstestas genom antagande av normalfördelning enligt:
Där I är värdet för det beräknade Moran’s I, E(I), är förväntat värde
(medelvärde) och S är standardfelet. E(I) = -1/(n-1). (För beräkning
av SE se till exempel Lee and Wong s. 82 och s. 160–161) (1). Z utanför
intervallet +/- 1,96 innebär (baserat på normalfördelning) en 95 %
konfidensnivå (p < 0.05).
Att det finns en spatial autokorrelation har betydelse eftersom det
innebär att en spatialt beroende process ligger bakom, vilket kan