Platsen, individen och folkhälsan, 3.06 MB - Statens folkhälsoinstitut

252 platsen, individen och folkhälsan – teorier, metoder och tolkningar
individer/hushåll urskiljas (så kallad bakvägsidentifiering) när de visas som
punkter i ett kartlager. Dessa bör därför aggregeras vid visualisering på
kartor eller återges med låg upplösning på dessa, exempelvis genom att
avlägsna en eller två siffror i koordinatangivelsen. Personer bosatta i glesbygder
med ovanliga diagnoser kan därigenom ges anonymitet. Vid analys
i rutmönster (se nedan) redovisas lämpligen inte statistik där befolkningen
omfattar ett alltför begränsat antal individer, till exempel < 15 (se figur 21).
Figur 21. Principen för sammanslagning av rutor med
alltför få individer.
Figur 22. Den färdiga filstrukturen och innehållet i
de olika geodatabaserna för det nämnda sjukskrivningsprojektet
i programvaran ArcGIS ® (1).
Områden (polygoner och rutor) kan i vissa fall därför användas för att
medvetet aggregera information och därmed avidentifiera individdata och
minska risken för bakvägsidentifiering genom att upplösningen minskas.
På samma sätt kan en summering i tätbebyggda områden däremot ge en
alltför stor generalisering om antalet individer är mycket stort i polygonen
och medföra felslut i analysen (så kallad ekologisk bias). Eftersom hög upplösning
på data minskar risken för ekologisk bias är det därför en god rutin
att matcha och analysera data på individnivå men i presentationsfasen
aggregera dessa. Balansen mellan upplösning, integritetsskydd och risken
för ekologisk bias blir därmed i verkligheten något av ett optimeringsproblem.