Platsen, individen och folkhälsan, 3.06 MB - Statens folkhälsoinstitut

grannskap 79
majoritetens medlemmar representerar svenskarna en beteendemässig och
språkmässig norm. Deras frånvaro gör att ett bostadsområde eller en stadsdel
saknar en normativ faktor som länkar området med omgivande samhället
och underlättar integrationen.
För att på ett enkelt sätt åskådliggöra det geografiska segregationsmönstret
tillskriver vi olika bostadsområden olika ekonomisk eller etnisk
status. Klassningen efter ekonomisk status baseras på förekomst av såväl
den resursstarkaste som den resurssvagaste gruppen inom området. På
motsvarande sätt baseras klassningen efter etnisk status på förekomsten av
såväl svenskar som synliga minoriteter inom området.
Det bör påpekas att områdenas status förändras med tiden. Detta innebär
att om vid en tidpunkt exempelvis 15 procent av regionens totalbefolkning
bodde i områden som tillhörde kategorin resursstarka (oberoende av
på vilket sätt man genomförde kategoriseringen), och om det efter fem år är
bara 10 procent av regionens invånare som bor där, behöver det inte betyda
att människor som bott i denna områdeskategori flyttade ut. Det kan också
vara så att en del av dem fick så mycket lägre inkomster, att ett eller två av
de förutvarande resursstarka grannskapen fick en annan, lägre status.
Sådana processer kan också utgöra en utgångspunkt när man kategoriserar
de urbana bostadsområdena. Således, i stället för att utgå ifrån vilken
status de hade vid en given tidpunkt, kan man grunda sin indelning på vilken
typ av statusförändringar de hade genomgått under en bestämd tidsperiod
– om de blivit rikare, fattigare, mer integrerade, alternativt behållit
samma status under hela perioden.
Indelning i områdestyper efter ekonomisk status
Klassningen av bostadsområden (3) baseras på kvoten mellan andelen
invånare som är ekonomiskt resurssvaga (låginkomsttagare) och andelen
invånare som är ekonomiskt resursstarka (höginkomsttagare) (LH-kvoten).
Resultatet blir då jämförbart såväl över tiden som mellan olika regioner.
Kvotvärdet för resursstarka områden, där höginkomsttagare är många
fler än låginkomsttagare, är mycket mindre än 1. På motsvarande sätt har
områdena med många fler låginkomsttagare än höginkomsttagare kvotvärde
som många gånger överstiger 1. I de heterogena områdena, där andelarna
låg- respektive höginkomsttagare inte skiljer sig alltför mycket åt, är
kvoten omkring 1. Dessa områden uppvisar samma befolkningssamman-