Generalkonferenstal - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

När vi konfirmeras får vi den
Helige Andens gåva, rätten att ha det
ständiga inflytandet från en medlem i
gudomen till vägledning, till tröst och
till skydd. Han varnar oss när vi frestas
att lämna våra förbund och gå tillbaka
in i världen. President Boyd K. Packer
lär att ingen av oss ”kommer någonsin
att göra ett allvarligt misstag utan att
först ha varnats av den Helige Andens
maningar”. 5
Vi kan bara ta emot den här gåvan
och alltid ha Anden hos oss om vi är
värdiga och aktivt håller reda på vårt
hjärtas tillstånd. Är vårt hjärta mjukt?
Har vi ett ödmjukt hjärta, ett läraktigt
hjärta, ett milt hjärta? Eller har vårt
hjärta gradvis hårdnat allteftersom vi
har låtit för mycket av världens oväsen
distrahera oss från de stilla maningar
som Anden utan tvekan ger oss?
När vi döptes förändrades vårt
hjärta och väcktes upp till Gud. Under
jordelivets resa behöver vi regelbundet
fråga oss själva: ”Om jag har upplevt
116 Liahona
en hjärtats förändring … har jag den
känslan nu?” 6 Om inte, varför inte?
Många av de tidiga heliga ”upplevde
denna mäktiga förändring i
[sina] hjärtan”. 7 Den väckte upp dem
till att ta emot templets välsignelser
och det stärkte dem i att utföra sina
ansvar. Tidiga heliga i Nauvoo kom
”till templet hela dagen och långt inpå
natten” 8 för att ta emot förrättningar
och ingå förbund innan de påbörjade
resan västerut.
Sarah Rich, en hjälpföreningssyster
i Nauvoo, sade följande: ”Det var
många välsignelser som vi hade tagit
emot i Herrens hus. De gav oss glädje
och tröst mitt i allt vårt lidande och
gjorde att vi kunde ha tro på Gud med
vetskap om att han skulle vägleda oss
och bistå oss på den okända resa som
låg framför oss.” 9
Med hjärtan förvandlade av tro på
Frälsaren litade de på kraften i hans
försoning. De väcktes till handling. De
visste och förstod i djupet av sitt hjärta
att det fanns någon — Frälsaren —
som förstod de prövningar de personligen
stod inför, eftersom han led för
just dem i Getsemane örtagård och på
korset. Han kände deras rädsla, deras
tvivel, deras smärta och deras ensamhet.
Han genomled deras sorger, deras
förföljelse, deras hunger, deras trötthet
och deras förluster. Och eftersom han
led allt detta kunde han säga till dem:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och
bär på tunga bördor så skall jag ge er
vila.” 10
Och de kom. De litade på och
följde profeten. De visste att resan
skulle vara lång och deras ansvar
svåra. De visste att offer skulle
utkrävas, men stärkta av sin tro och
genom att de höll fast vid sina förbund
var de andligen förberedda.
Innan de lämnade Nauvoo skrev
en grupp heliga ett meddelande i samlingssalen
i templet de skulle behöva
lämna bakom sig. Där stod det: ”Herren
har sett vårt offer: Kom, följ oss!” 11
Jag deltog nyligen i en pionjärvandring
med de unga männen och unga
kvinnorna i min församling. Varje morgon
undrade jag: ”Vilket är mitt offer?
Hur följer jag dem?”
Under vandringens andra dag hade
vi dragit våra handkärror i drygt en
mil när vi kom till en plats längs leden
som kallas för ”kvinnans dragplats”.
Män och kvinnor skildes åt, och
männen skickades i förväg upp för en
backe. När vi började dra kärrorna tittade
jag upp och såg våra prästadömsbröder,
unga som gamla, stå längs
ledens båda sidor med hatten i handen
för att visa respekt för kvinnorna.
Först gick det lätt, men snart kom vi
till djup sand och backen blev brant.
Jag tittade neråt och drog med all min
kraft när jag plötsligt kände handkärran
lätta och när jag tittade upp
såg jag Lexi, en av våra unga kvinnor
och min granne. Hon hade dragit sin