Generalkonferenstal - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

skull] och upprörde hans ande.” 9
Denna händelse vittnar om den
barmhärtighet, medkänsla och kärlek
som vår Frälsare och vår himmelske
Fader hyser för oss varje gång vi
tyngs av livets oro, synd, motgångar
och smärtor.
Kära systrar, vår himmelske Fader
och vår Frälsare Jesus Kristus känner
oss och älskar oss. De vet när vi lider
eller har det svårt på något sätt. De
säger inte: ”Det gör inget att du lider
just nu, för snart kommer allt att bli
bra. Du kommer att bli frisk, eller din
man kommer att få ett jobb, eller ditt
vilsna barn kommer tillbaka.” De känner
djupet av vårt lidande, och vi kan
känna deras kärlek och medkänsla i
vårt lidande.
Alma vittnade:
”Och han skall gå ut och lida
smärta och bedrövelser och frestelser
av alla slag, och detta för att det ord
skall kunna uppfyllas som säger att
han skall ta på sig sitt folks smärta
och sjukdomar …
Och han skall ta på sig deras skröpligheter
så att hans inre kan fyllas av
barmhärtighet … så att han … kan
veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet
med deras skröpligheter.” 10
När vi undrar om vår Frälsare och
vår Fader i himlen känner oss eller
hur väl de känner oss personligen,
kan vi minnas Frälsarens ord till
Oliver Cowdery:
”Om du önskar ytterligare vittnesbörd
så kom ihåg natten då du ropade
till mig i ditt hjärta, för att du skulle
kunna få veta sanningen om dessa
ting.” 11
Tidigare sade Frälsaren till honom:
”Det [finns] inte … någon annan utom
Gud som känner dina tankar och ditt
hjärtas avsikter.” 12
Frälsaren påminde Oliver om att
han kände till varje detalj i hans vädjande
bön — och mindes den exakta
tidpunkten just den natten.
För många år sedan blev min man
mycket sjuk i en ovanlig sjukdom. Allteftersom
veckorna gick och ju sjukare
han blev, desto mer övertygad blev jag
om att han var döende. Jag berättade
inte för någon om min rädsla. Vi hade
en stor ung familj och ett kärleksfullt
evigt äktenskap, och tanken på att
mista min make och fostra mina
barn själv fyllde mig med ensamhet,
förtvivlan och till och med vrede. Jag
skäms över att säga att jag drog mig
undan från min himmelske Fader.
Dagarna gick utan att jag bad, utan att
jag planerade. Jag grät. Till slut kom
jag till insikt om att jag inte klarade
av det här själv.
För första gången på många dagar
knäböjde jag och utgöt mitt hjärta för
min Fader i himlen och vädjade om
förlåtelse för att jag hade vänt mig från
honom. Jag berättade för honom om
alla mina djupaste känslor, och utropade
slutligen att om detta var vad han
verkligen ville att jag skulle göra så
skulle jag göra det. Jag visste att han
måste ha en plan för våra liv.
När jag fortsatte att på knä utgjuta
mitt hjärta kom den allra ljuvligaste,
mest fridfulla, kärleksfulla känsla över
mig. Det var som om en filt av kärlek
omsvepte mig. Det var som om jag
kunde höra min himmelske Fader säga:
”Det var allt jag behövde veta.” Jag
bestämde mig för att aldrig mer vända
November 2012
119