Generalkonferenstal - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints
Generalkonferenstal - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints
Generalkonferenstal - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
denna trösterika lära: ”Herren tar bort<br />
många, även i späd ålder, så att de må<br />
undgå människors missunnsamhet<br />
och den nuvarande världens sorger<br />
och ondska. De var alltför rena och<br />
alltför älskliga att bo på jorden. Om vi<br />
därför ser på saken ur rätt perspektiv<br />
så har vi skäl att fröjdas istället för att<br />
sörja eftersom de befriades från det<br />
onda, och vi skall snart ha dem igen.” 2<br />
Efter sex år av nästan outhärdlig<br />
sorg och smärta kunde den sanna<br />
läran, uppenbarad av en kärleksfull<br />
Fader i himlen genom en levande<br />
pr<strong>of</strong>et, skänka lugnande frid till denna<br />
plågade kvinna. Behöver det nämnas<br />
att syster Ramirez och hennes barn<br />
över åtta år blev döpta?<br />
Jag minns att jag skrev till min<br />
familj och uttryckte den tacksamhet<br />
som jag kände i mitt hjärta för kunskapen<br />
om detta och för många andra<br />
tydliga och värdefulla sanningar i<br />
Jesu Kristi återställda evangelium. Jag<br />
trodde aldrig att den här underbara<br />
och sanna principen skulle komma<br />
tillbaka till mig en gång i framtiden<br />
och bli som balsam för min själ.<br />
Jag vill rikta mig till dem som har<br />
förlorat ett barn och som frågat sig:<br />
”Varför just jag?” Eller som kanske till<br />
och med ifrågasatt sin egen tro på en<br />
älskande Fader i himlen. Det är min<br />
bön att jag med den Helige Andens<br />
16 Liahona<br />
kraft ska kunna skänka er hopp, frid<br />
och förståelse. Det är min önskan<br />
att vara ett redskap till att återställa<br />
er tro på en älskande Fader i himlen<br />
som vet allting och låter oss uppleva<br />
prövningar så att vi kan lära känna<br />
och älska honom och förstå att utan<br />
honom har vi ingenting.<br />
Den fjärde februari 1990 föddes<br />
vår tredje son, vårt sjätte barn. Vi gav<br />
honom namnet Tyson. Han var en<br />
vacker liten pojke och vår familj välkomnade<br />
honom med öppna hjärtan<br />
och öppen famn. Hans bröder och<br />
systrar var så stolta över honom. Vi<br />
tyckte alla att han var den mest perfekte<br />
lille pojke som någonsin fötts.<br />
När Tyson var åtta månader gammal<br />
svalde han en bit krita som han<br />
hittat på mattan. Kritan fastnade i<br />
Tysons hals och han kunde inte andas.<br />
Hans storebror bar honom uppför<br />
trappan och skrek: ”Han kan inte<br />
andas! Han kan inte andas!” Vi började<br />
med hjärtmassage och ringde 112.<br />
Ambulansen kom och körde<br />
honom fort till sjukhuset. I väntrummet<br />
fortsatte vi våra innerliga böner<br />
och bad Gud om ett mirakel. Efter en<br />
väntan som tycktes som en livstid kom<br />
läkaren ut och sade: ”Jag är ledsen.<br />
Det finns inget mer som vi kan göra.<br />
Ni kan vara hos honom så länge ni<br />
vill.” Sedan gick hon.<br />
När vi kom in i rummet där Tyson<br />
låg, såg vi vår lille glädjespridare ligga<br />
där livlös. Det verkade som om han<br />
hade en celestial aura kring sin lilla<br />
kropp. Det strålade om honom och<br />
han såg så ren ut.<br />
I det ögonblicket kändes det som<br />
om vårt liv tagit slut. Hur skulle vi<br />
kunna komma tillbaka till de andra<br />
barnen och på något sätt förklara att<br />
Tyson inte skulle komma hem?<br />
Jag talar i jagform när jag fortsätter<br />
att berätta om den här upplevelsen.<br />
Min änglalika hustru och jag gick<br />
igenom den här erfarenheten tillsammans,<br />
men jag är inte kapabel att<br />
uttrycka en mors känslor och vill inte<br />
ens försöka.<br />
Det är omöjligt att beskriva de<br />
blandade känslor som jag hade under<br />
den tiden i mitt liv. För det mesta<br />
kändes det som om jag var mitt uppe<br />
i en mardröm som aldrig tog slut. I<br />
många nätter kunde jag inte sova. Jag<br />
gick från rum till rum för att försäkra<br />
mig om att de andra barnen var i<br />
säkerhet.<br />
Skuldkänslor plågade min själ. Jag<br />
kände mig så skyldig. Jag kände mig<br />
smutsig. Jag var hans far, jag skulle ha<br />
gjort mer för att skydda honom. Om<br />
jag bara hade gjort si eller så. Än idag,<br />
22 år senare, tränger sig dessa känslor<br />
in i hjärtat och jag måste göra mig av<br />
med dem kvickt eftersom de kan vara<br />
destruktiva.<br />
Omkring en månad efter Tysons<br />
död hade jag ett samtal med äldste<br />
Dean L. Larsen. Han tog sig tid till att<br />
lyssna på mig. Jag kommer alltid att<br />
vara tacksam för hans råd och kärlek.<br />
Han sade: ”Jag tror inte att Herren vill<br />
att du ska straffa dig själv för din lille<br />
pojkes död.” Jag kände min himmelske<br />
Faders kärlek genom ett av hans<br />
utvalda redskap.<br />
Trots det fortsatte smärtsamma<br />
tankar att plåga mig och till slut började<br />
jag känna mig arg. ”Det är inte<br />
rättvist! Hur kunde Gud göra så mot<br />
mig? Varför just mot mig? Vad hade jag<br />
gjort för att förtjäna detta?” Jag blev till<br />
och med arg på människor som bara<br />
ville trösta oss. Jag minns att vänner<br />
sade: ”Jag vet hur det känns.” Jag<br />
brukade tänka: ”Du har ingen aning<br />
om hur det känns. Låt mig bara vara<br />
ifred.” Jag märkte snart att självömkan<br />
kan vara mycket skadlig. Jag skämdes<br />
över mig själv för att jag hade ovänliga<br />
tankar om kära vänner som bara<br />
försökte hjälpa.
Change language