Generalkonferenstal - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

ingen här som kan presidera — någon
som bor här?”
Han svarade: ”Jag känner inte till
någon.”
Medan vi sjöng psalmen tittade jag
noga på männen som satt på de tre
första raderna. Min uppmärksamhet
tycktes fästas på en av bröderna. Jag
sade till missionspresidenten: ”Kan
han verka som grenspresident?”
Han svarade: ”Det vet jag inte. Det
kanske han kan.”
Jag sade: ”Jag tar in honom till det
andra rummet och intervjuar honom.
Tala efter avslutningspsalmen tills vi
kommer tillbaka.”
När vi två kom tillbaka till rummet
höll missionspresidenten på att avsluta
med sitt vittnesbörd. Jag presenterade
namnet på brodern som skulle bli den
nye grenspresidenten. Från och med
den dagen hade Leadville i Colorado
en lokal medlem som ledde enheten.
Samma princip, bröder, gäller dem
som ännu inte är medlemmar. Vi bör
utveckla förmågan att se människor,
inte som de är utan som de kan bli
när de är medlemmar i kyrkan, när de
har ett vittnesbörd om evangeliet och
när deras liv är i harmoni med dess
lärdomar.
År 1961 hölls en världsomfattande
konferens för missionspresidenter
och varje missionspresident i kyrkan
togs till Salt Lake City för att närvara
vid mötena. Jag kom till Salt Lake City
från min mission i Toronto.
I ett av mötena deltog N. Eldon
Tanner, dåvarande assistent till de
tolvs kvorum. Han hade just återvänt
från att presidera över missionerna i
Storbritannien och västra Europa. Han
berättade om en missionär som hade
varit den mest framgångsrika missionär
han hade träffat under alla intervjuer
han hade hållit. Han nämnde att
när han intervjuade missionären så
sade han till honom: ”Jag antar att alla
70 Liahona
som du döpte kom in i kyrkan tack
vare hänvisningar.”
Den unge mannen svarade: ”Nej,
vi hittade alla genom att proselytera.”
Broder Tanner frågade honom
vad som var annorlunda med hans
tillvägagångssätt — varför han hade
sådan fenomenal framgång när inte
andra hade det. Den unge mannen
sade att han försökte döpa varje person
han mötte. Han sade att om han
knackade på en dörr och såg en man
som rökte cigarr, klädd i gamla kläder
och var till synes ointresserad av det
mesta — särskilt religion — brukade
han föreställa sig hur mannen skulle
se ut under andra omständigheter.
Han föreställde sig honom slätrakad
och klädd i vit skjorta och vita byxor.
Och missionären kunde se sig själv
leda ner mannen i dopets vatten. Han
sade: ”När jag ser på någon på det
sättet kan jag bära mitt vittnesbörd
för honom på ett sätt som kan beröra
honom.”
Vi har ansvaret att se våra vänner,
våra medarbetare, våra grannar på
det sättet. Återigen, vi har ansvaret att
se andra, inte som de är utan som de
kan bli. Jag vill vädja till er att tänka
på dem på det sättet.
Bröder, Herren har sagt något om