Generalkonferenstal - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

nå hamnen nära 7 mil längre bort
i Apia. Vi var fullständigt hjälplösa
mot vädrets rasande makter. Jag kan
inte minnas att jag någonsin varit i
ett sådant mörker.
Vi kom ingenstans den första timmen
fastän motorn gick på full gas.
Båten kämpade sig uppför berghöga
vågor och dröjde sig sedan utmattad
på vågkammen med propellrarna i
luften. Propellrarna vibrerade så kraftigt
att båten nästan gick i bitar innan
den gled nerför vågens andra sida.
Vi klamrade oss fast på lastutrymmets
kapell och höll oss fast med händerna
på ena sidan och med tårna på
den andra för att inte spolas överbord.
Broder Mark Littleford tappade taget
och kastades mot det låga järnräcket.
Han fick skärskador i huvudet men
räcket höll honom kvar i båten.
Omsider tog vi oss framåt och
i gryningen anlände vi äntligen till
hamnen i Apia. Båtar hade surrats fast
vid varandra som säkerhet. De låg i
breda rader i hamnen. Vi kröp tvärs
över dem och försökte att inte störa
dem som sov på däck. Vi tog oss fram
till Pesega, torkade våra kläder och gav
76 Liahona
oss iväg till Vailuutai för att organisera
den nya staven.
Jag vet inte vilka det var som väntade
på oss på stranden i Mulifanua.
Jag ville inte veta. Men det är sant att
utan det lägre ljuset kunde vi alla ha
omkommit.
Det finns i vår psalmbok en
mycket gammal och sällan sjungen
psalm som har en mycket särskild
betydelse för mig.
Vår Faders nåd strålar klart
från hans fyrtorn i all evighet,
men åt oss ger han uppdraget
att hålla ljusen tända längs stranden.
Låt de lägre ljusen brinna,
sänd ut en ljusstråle över vågorna,
någon utmattad och kämpande
sjöman
du kanske räddar från havets våld.
Syndens mörka natt har sänkt sig,
högt dundrar de vilda vågorna.
Ivriga ögon letar och längtar
efter ljusen längs stranden.
Putsa veken på din svaga lampa,
min broder,
en stackars sjöman på vilda vågor,
som nu försöker hitta hamnen
kan gå förlorad i mörkret. 1
Jag talar idag till dem som kan
ha gått förlorade och som letar efter
detta lägre ljus för att få hjälp att ledas
tillbaka.
Vi visste redan från början att vi
under jordelivet inte skulle kunna
uppnå fullkomlighet. Det förväntades
inte att vi skulle kunna leva utan att
överträda en eller annan lag.
“Ty den naturliga människan är en
fiende till Gud och har så varit från
Adams fall, och kommer att så vara i
evigheters evighet, om hon inte ger
efter för den Helige Andens maningar
och lägger av den naturliga människan
och blir en helig genom Herren Kristi
försoning.” 2
Den kostbara pärlan lär oss att
”intet orent kan vistas i [Guds rike]”, 3
så ett sätt ombesörjdes för alla som
syndar att omvända sig och bli värdiga
att återvända till vår Faders närhet.
En Förespråkare, en Återlösare
valdes, en som skulle leva ett fullkomligt
liv, aldrig begå någon synd och