Generalkonferenstal - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

32 Liahona
Äldste Larry Echo Hawk
i de sjuttios kvorum
”Kom till mig,
o du Israels hus”
När vi kommer till vår Frälsare Jesus Kristus och renar våra
hjärtan blir vi alla redskap i att uppfylla de mäktiga löftena
som finns i Mormons bok.
Jag tog värvning i Förenta staternas
marinkår under Vietnamkriget.
Strax efter det att jag anlänt till
Quantico i Virginia för grundutbildningen
stod jag i givakt framför min
säng i kasernen tillsammans med 54
andra rekryter. Jag träffade min excersisinstruktör,
en stridshärdad veteran,
när han sparkade upp dörren till
logementet och svor grovt och ljudligt
medan han steg in.
Efter den skrämmande inledningen
började han i ena änden av logementet
och bombarderade rekryterna
med frågor. Utan undantag hittade
excersisintruktören något hos varje
rekryt som han drev med på ett
högljutt och vulgärt sätt. Han fortsatte
längs raden av marinsoldater som
enligt instruktioner skrek tillbaka:
”Ja, sergeant” eller ”Nej, sergeant”. Jag
kunde inte riktigt se vad han gjorde,
för vi hade order om att stå i givakt
och titta rakt fram. När det var min
tur märkte jag att han tog min persedelpåse
och tömde ut innehållet på
madrassen bakom mig. Han sökte
igenom mina tillhörigheter och ställde
sig sedan framför mig. Jag gjorde
mig redo för hans attack. Han hade
plockat upp min Mormons bok. Jag
trodde att han skulle skrika åt mig.
I stället ställde han sig närmare och
viskade: ”Är du mormon?”
Enligt order skrek jag tillbaka:
”Ja, sergeant!”
Återigen väntade jag mig det värsta.
I stället stannade han upp och höjde
handen som höll i Mormons bok och
sade sedan mycket tyst: ”Tror du på
den här boken?”
Återigen skrek jag tillbaka:
”Ja, sergeant!”
Nu var jag säker på att han skulle
skrika något nedsättande om mormoner
och Mormons bok, men han
stod bara där alldeles tyst. Efter en
stund gick han tillbaka till min säng
och lade försiktigt ner min Mormons
bok. Sedan gick han förbi mig utan att
stanna till och fortsatte med att förlöjliga
och nedvärdera resten av rekryterna
med ett vulgärt språk.
Jag har ofta undrat över varför
den tuffa marinsergeanten lät mig
vara den dagen. Men jag är tacksam
för att jag utan att tveka kunde säga:
”Ja, jag är medlem i Jesu Kristi Kyrka
av Sista Dagars Heliga” och ”Ja, jag
vet att Mormons bok är sann”. Det
vittnesbördet är en dyrbar gåva jag fått
genom den Helige Anden tack vare
två missionärer och en rådgivande till
prästernas kvorum.
När jag var 14 år undervisade två
missionärer, Lee Pearson och Boyd
Camphuysen, min familj om Jesu Kristi
återställda evangelium och jag lät
döpa mig. Två år senare uppmanades
jag av rådgivanden i prästernas kvorum,
Richard Boren, att läsa Mormons
bok. Jag följde uppmaningen och läste
minst tio sidor varje kväll tills jag hade
läst ut den.
På titelbladet står det att den är
”skriven till lamaniterna, som är en
återstod av Israels hus, och likaså till
jude och icke-jude”. I inledningen till
Mormons bok: Ännu ett Jesu Kristi testamente
står det att lamaniterna ”utgör
en del av indianernas förfäder”. När jag
läser Mormons bok känns det som om
det handlar om mina indianska förfäder.
Den berättar om ett folk, av vilka
en del senare kallades ”lamaniter”, som
emigrerade från Jerusalem till ett ”löftets
land” (1 Nephi 2:20) omkring 600
år före Kristus. Den handlar om Guds
handlingssätt gentemot dessa forntida
innevånare, som bodde någonstans på
de amerikanska kontinenterna. Den
innehåller en berättelse om Jesu Kristi
verksamhet bland dem efter sin uppståndelse.
Vissa delar av Mormons bok
antyder att de med tiden spreds ut över
de amerikanska kontinenterna och
till öarna i närliggande hav (se Alma
63:9–10). Deras profeter förutspådde
att skaror av icke-judar slutligen skulle
komma till detta förlovade land och att
Guds vrede skulle vara över lamaniterna
så att de skulle bli skingrade,
slagna och nästan utrotade (se 1 Nephi
13:10–14).
Min farfars far Echo Hawk, en pawnee-indian,
föddes i mitten av 1800talet
i det som i dag kallas Nebraska.
När han var 19 år gammal tvingades