Generalkonferenstal - The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints

handkärra ända upp och när hon såg
att vi behövde hjälp sprang hon tillbaka.
När vi kom upp på krönet ville
jag så gärna springa ner för att hjälpa
dem som var bakom mig, men jag
andades tungt och mitt hjärta dunkade
i en takt som stavade ordet hjärtattack
mer än en gång! Med tacksamhet såg
jag hur andra unga kvinnor släppte
sina handkärror och sprang för att
hjälpa till.
När alla hade kommit upp på
krönet tog vi paus för att skriva ner
våra intryck i våra dagböcker. Jag
skrev: ”Jag var inte tillräckligt fysiskt
förberedd, så jag var för svag för att
hjälpa dem som följde efter mig. Jag
kanske aldrig drar en handkärra igen,
men jag vill aldrig vara för svag för att
hjälpa mina systrar andligen. Aldrig!”
Det var en helig erfarenhet som
väckte mig andligen till mitt ansvar
mot min familj och andra. Under vår
vandring begrundade jag det jag hade
lärt mig.
Först tänkte jag på mina systrar,
de som hade dragit och de som fortfarande
drar sin handkärra ensam.
Nästan 20 procent av kvinnorna i
dessa första handkärrekompanier var
ensamma åtminstone en del av vägen.
Det här var kvinnor som inte hade
gift sig, som var frånskilda eller änkor.
Många var ensamstående mödrar. 12 De
kämpade tillsammans — förbundets
döttrar, unga som gamla, med skilda
livssituationer, längs samma led och
med samma mål.
De som sprang för att hjälpa
sina systrar i nöd påminde mig om
räddare, både synliga och osynliga,
som snabbt ser ett behov och sedan
handlar.
Jag tänkte på Herrens ord:
”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag
skall vara på er högra sida och på er
vänstra, och min Ande skall vara i era
hjärtan och mina änglar runtomkring
er för att upprätthålla er.” 13
Längs ledens båda sidor stod trofasta,
lydiga och förbundstrogna män.
Deras prästadömes kraft — kraften
Gud använder för att välsigna alla sina
barn — lyfte, stärkte och stödde oss.
De var en påminnelse om att vi aldrig
är ensamma. När vi håller våra förbund
har vi alltid den kraften hos oss.
Jag tänkte på männen som inte
följde med familjen under vandringen,
vilket gjorde att familjerna
själva måste dra sin handkärra. Många
män dog under vandringen. En del
söner stannade kvar och verkade som
missionärer i sitt hemland. Andra hade
emigrerat tidigare för att förbereda
familjens ankomst till Saltsjödalen.
Vissa män hade valt att inte vara där,
eftersom de hade valt att inte hålla
sina förbund.
Liksom de som gick före oss har
många i dag livssituationer som inte
är ideala. Vi fortsätter att undervisa
och sträva efter idealet eftersom vi vet
att denna ständiga strävan gör att vi
går vidare längs leden och förbereder
oss på möjligheter att ta emot alla
utlovade välsignelser, allt eftersom
vi ”hoppas på Herren” 14 .
Vi har alla mött och kommer att
möta motgångar i livet. Detta jordeliv
är en prövningens tid och vi kommer
att fortsätta att få möjlighet att utöva
vår handlingsfrihet till att välja vad
vi vill få ut av de prövningar vi vet
kommer.
Som Guds döttrar fortsätter vi längs
vägen i tro eftersom vi som president
Thomas S. Monson förstår att ”det är
genom förbunden vi ingår i templet
som vi en dag kan återvända till vår
himmelske Fader som en evig familj
och att bli begåvade med välsignelser
och kraft från höjden är värt varje
November 2012
117