Smärta vid cancersjukdom - Sahlgrenska Universitetssjukhuset

4.8. Myter kring opioidbehandling
"Patienten/Jag blir narkoman "
Rädslan för att bli narkoman är kanske den vanligaste missuppfattningen bland patienter och deras
anhöriga. Den kan tyvärr också finnas kvar hos personer som arbetar inom sjukvården.
När morfinet tillförs regelbundet under en tid, blir kroppens vävnader "fysiskt" anpassade. Med detta
följer att abstinenssymptom kan uppträda om administrationen plötsligt upphör, eller dosen kraftigt
reduceras. Denna fysiska "tillvänjning" betyder emellertid inte att individen blivit narko- man. En
narkoman åstundar endast de psykiska effekterna av preparatet och använder därför doser som snabbt
blir mycket höga och som vida överstiger de som används i sjukvården.
Ett begrepp som relativt nyligen införts i smärtsammanhang är "pseudo-addiction", som kan
översättas ungefär med "skenbar narkomani". Detta tillstånd, eller snarare beteendemönster, är en
följd av underbehandling av svår smärta och har absolut inget att göra med narkomani. En patient
med klart väldefinierade smärtor men som underbehandlas, kanske plötsligt börjar klaga över "nya
svåra symtom" och med andra lokalisationer än tidigare. Avsikten är givetvis att få mer analgetika för
att bättre lindra den ursprungliga smärtan. Extra doser kanske ges "vid behov", men patienten
fortsätter alltjämt att klaga över nya smärtor. Han blir snart betraktad som en "besvärlig patient" och
personalen försöker att i möjligaste mån undvika honom. Patientens agerande väcker emellertid snart
även misstänksamhet, eftersom man inte kan finna "något orga- niskt underlag" till besvären och man
misstänker att han utvecklat ett "opioidberoende". Detta kommer att återspeglas i personalens
förhållningssätt mot patienten, som i sin tur svarar med accentuering av beteendet. Aggressivitet,
isoleringstendens och andra attitydförändringar kan följa och om detta "spel" får fortsätta, leder det
till en allvarlig förtroendekris mellan patient och vårdpersonal. Orsaken till den uppkomna
situationen, d. v.s. underbehandlingen, måste bringas i dagen om smärtbehandlingen fortsättningsvis
skall ha en rimlig chans att lyckas.
Används opioider på klara medicinska indikationer och på korrekt sätt blir patienten inte narkoman!
"Morfin är andningsdeprimerande och därför farligt! "
Tillför man opioider till en helt frisk person, kan en hämmande effekt på respirationen registreras
även efter en förhållandevis blygsam dos. Det beror på att opioiden gör respirationscentrum mindre
känsligt for koldioxidtensionen i blodet. Är dosen mycket hög kan andningen helt upp- höra och
vederbörande riskerar att dö av respirationsförlamning. Förhållandena är emellertid annorlunda hos en
patient som har ont. Smärta utgör nämligen ett kraftig stimulus för andnings- funktionen och
motverkar följaktligen morfinets respirationshämmande inverkan. Svår smärta ger en
hyperventilation, som övergår i nom1a1 andning när väl smärtan bringats under kontroll. Vid
underhållsbehandling med individuellt anpassade doser utvecklas dessutom tämligen snabbt tolerans
mot de respirationshämmande effekter som opioider har.
Smärta motverkar opioidens andningsdeprimerande effekt. Efter några dagars underhålls- behandling
utvecklas dessutom tolerans mot opioidens hämmande inverkan på andningscentrum.
"Morfin förorsakar så djup sedadon, att patienterna blir helt passiviserade! "
I början av underhållsbehandlingen och i samband med dosökningar blir flertalet patienter trötta och
ligger gärna till sängs. Opioider har en sederande effekt som är förväntad, men även mot denna
biverkan utvecklar flertalet patienter tolerans. En vanlig bidragande faktor till den ofta påtagliga
tröttheten i behandlingens initialfas är att patienterna inte på länge kunnat sova samman- hängande på
grund av smärtor. När smärtan lindras, blir det möjligt att ta igen sömnskulden. Det viktiga är att såväl
26