Smärta vid cancersjukdom - Sahlgrenska Universitetssjukhuset

2. Smärtfysiologi
Den anatomiska lokalisationen i hjärnan för den samlade smärtupplevelslen är limbiska systemet
som utvecklingsmässigt utgörs av den gamla delen av hjärnan. Här synkroniseras sålunda de
olika impulserna från såväl fysisk som psykisk smärta till en helhetsupplevelse.
2.1. Smärtreceptorer
Smärtreceptorer (nociceptorer) utgörs av den yttersta ändan av nerven, s.k. fria nervändslut.
De finns i vävnad av ektodermalt ursprung t.ex. hud, hornhinna, slemhinnor eller i vävnad av
mesodermalt ursprung såsom periost, fascior, muskler, ledkapslar och senskidor. Smärtreceptorer
finns inte i parenchymatösa organ t.ex. lunga, benvävnad, hjärna och inte heller i tumörvävnad.
Aktivering av smärtreceptorer kan vara kemisk, termisk eller mekanisk. Retningströskeln är relativt
hög varför t.ex. lättare tryck normalt inte utlöser någon smärtupplevelse.
Algogener är ämnen som aktiverar eller förstärker smärtutlösning genom att öka receptorns
känslighet, perifer sensitisering. En inflammerad vävnad kan t.ex. uppvisa ömhet även för
lättare beröring. Exempel på algogena substanser är serotonin, bradykinin, histamin, leukotriener
och prostaglandiner. Även joner som kaliumjoner och vätejoner är algogener.
Smärtreceptorer blir, till skillnad från sensoriska receptorer, känsligare ju mer de stimuleras.
Ytlig somatisk smärta är ofta vällokaliserad med en klar palpationsömhet. Den djupa somatiska
smärtan kan ha en radierande komponent inom motsvarande dermatom (” triggerpunkter”), se
fig. 1.
Fig. 1. Dermatomindelningen visar vilka delar av huden som innerveras av de olika ryggmärgssegmenten.
1