Smärta vid cancersjukdom - Sahlgrenska Universitetssjukhuset

5. Riktlinjer för farmakologisk smärtbehandling
5.1. Principer
All behandling av cancersmärta, såväl farmakologisk som icke-farmakologisk bygger på en
noggrann smärtanalys som i sin tur leder fram till en eller flera smärtdiagnoser. I första hand ska
man identifiera nociceptiva och/eller neuropatiska smärtkomponenter hos patienten.
Största möjliga effekt med minsta möjliga biverkningar
Med hjälp av dosering och doseringsintervall försöker man träffa rätt i det ”terapeutiska fönstret”
och på så sätt få ett så bra resultat av sin behandling som möjligt utan besvärande biverkningar. I
många fall går emellertid inte sidoeffekterna att undvika utan de måste då i sin tur behandlas med
farmaka. Lyckas man i denna strävan finns det också goda chanser att patientens livskvalitet kan
förbättras.
Stegvis ökning av medicineringen för bättre effekt
Med WHO-stegen som riktlinje börjar man behandlingen med lätta analgetika. Vid otillräcklig
smärtlindring bygger den fortsatta behandlingen på att man ökar dosen av det enskilda
läkemedlet. När detta inte är tillräckligt byter man ut mot, eller lägger till något annat läkemedel.
Smärtan ska förebyggas
Genom att ordinera analgetika vid fasta tidpunkter och i fasta doseringar strävar man efter att
tillse att smärta hela tiden hålls tillbaka.
Smärtgenombrott ska behandlas med trygghetsdoser
All smärtmedicinering skall kompletteras med trygghetsdoser som skall vara väl avpassade efter
den grunddosering som patienten har. Patienten skall vara informerad om hur mycket han skall ta
vid varje tillfälle och hur ofta han kan göra det.
Observera att ”WHO-stegen” är föremål för debatt och att den i framtiden eventuellt kan ersättas
av tesen att patienten skall ges en individuellt inriktad smärtbehandling.
1