Smärta vid cancersjukdom - Sahlgrenska Universitetssjukhuset

6. Onkologisk smärtbehandling
6.1. Radioterapi
6.1.1. Extern radioterapi
Radioterapi bygger på principen att man tillfogar tumörcellens DNA skada genom bestrålning
med joniserande strålning (fotoner eller elektroner). En förutsättning för att detta ska lyckas är att
tumörcellen är mer känslig för strålningen än den friska cellen, vilket ofta är fallet. För att tillföra
den friska, omgivande vävnaden så lite skada som möjligt använder man sig ofta av s.k.
fraktionerad bestrålning, den totala dosen man ämnar ge delas upp på ett antal behandlingar, s.k.
fraktioner. Dessa kan vara allt från en till flera gånger dagligen och ges olika antal dagar per
vecka. Standardbehandlingen utgörs dock mestadels av behandling en gång dagligen fem dagar i
veckan. Den till vävnaden tillförda dosen anges i enheten Gray (Gy) och vid smärtbehandling
används fraktioneringar med doser från 2–8 Gy per fraktion.
Extern strålbehandling måste betraktas som den enskilt viktigaste onkologiska metoden för
behandling av tumörrelaterad smärta. Behandlingen kan riktas mot såväl metastaser i skelettet
som mot tumörer i mjukdelar och hud. Behandlingen är ofta mycket enkel att genomföra med
gott smärtstillande resultat och till priset av relativt få biverkningar.
För patienten innebär behandlingen ett skiftande antal besök på strålbehandlingsavdelningen, allt
ifrån ett tillfälle vid engångsbehandling till behandlingar med upp emot 15 fraktioner.
Behandlingen inleds med ett besök för s.k. simulering som ofta innebär att patienten får tillbringa
1/2-1 timme på simuleringsbordet vilket kan upplevas påfrestande, särskilt om man har
ont. De är viktigt att smärtlindringen optimeras inför detta, ev. kan trygghetsdos ges innan. Simuleringen
kan också ske s.k. virtuellt och inleds då med en dosplanerings-CT vilken ofta inte tar
lika lång tid och därför inte upplevs lika besvärlig av patienten. Därefter sker behandlingen på
behandlingsapparaten och varje behandlingstillfälle tar 15–30 min.
Skelettmetastaser
Skelettmetastaser ses vanligast vid bröstcancer, prostatacancer, lungcancer och njurcancer.
Metastaser till skelettet indelas i sklerotiska, ofta stabila förändringar med mindre risk för frakturer
och lytiska, ofta sköra och instabila med ökad risk för frakturer. Vad gäller förekomst av
smärta är det ingen större skillnad mellan de båda typerna.
Utredning sker med olika metoder. Scintigrafi har hög sensitivitet men låg specificitet. Skelettröntgen
har låg sensitivitet men hög specificitet där det krävs 30–40% mineralförlust innan detektion
och där metastaser ned till 1–1,5 cm kan detekteras. Datortomografi kan detektera ned till
3–5 mm. Vid hotande frakturrisk skall patienten bedömas av ortoped för eventuell operation med
stabilisering och fixation. Stabilisering ger ofta mer eller mindre omedelbar smärtstillning och
lång tids immobilisering och lidande som följd av fraktur kan förebyggas.
Strålbehandling har effekt på själva tumörvävnaden men verkar även inflammationsdämpande.
Även vid generellt strålokänsliga tumörer som t.ex. hypernefrom och malignt melanom har man
ofta god smärtstillande effekt av strålbehandling.
1