Kunskap bryter könsmönster - Pedagogiska institutionen - Umeå ...

73
De höll på så en ganska lång stund innan Simon förstod att han måste förklara vad
han ville.
”Jag vill ha spagetti”, sade han så småningom.
Under tiden var det ingen av de andra barnen som rörde sig för att hjälpa Simon.
Erik skulle lätt ha nått formen och kunnat skicka den till Simon.
Lite senare sade Erik:
”Mjölk!!”
”Vadå, mjölk?” frågade den vuxne.
”Mjölk!!!”, sade Erik igen.
Då började det rycka i Sara och fast att den vuxne försökte få även Erik att tala
om vad han ville och be någon skicka mjölken, så tog Sara nästan automatiskt och
styrde mjölken till Erik så att han nådde den. Innan Sara lämnade matbordet poängterade
hon att hon inte hade sölat något på bordet. Vilket framför allt Simon hade
gjort ganska mycket.
Är pojkarna vana att få det de vill utan att behöva uttrycka sig i mer än ettordssatser?
Servar vi vuxna dem alldeles för mycket så att de inte behöver förklara sig
utförligare? I den här situationen såg vi också att pojkarna vid bordet inte kände
något ansvar eller helt enkelt inte förstod vad kompisen ville, medan Sara direkt
skickade mjölken till Erik när hon satt så att hon nådde den. Är hon van att se
andras behov och göra som vi vuxna, serva och hjälpa andra? Sedan jämförde hon
sitt bordskick med pojkarnas och konstaterade att hon gjorde rätt som inte sölade
och att de gjorde fel som sölade på bordet.
Det den här händelsen lärde oss var, att för Saras skull var det inte bra att höra
oss vuxna tjata på pojkarna om bordsskick och dessutom tog hon ”mammarollen”
och servade pojkarna precis som vi inte ville skulle ske när vi planerade aktionen.
Pojkarna behövde träna bordskick, förklara vad de ville ha och lyssna på sina kompisars
behov och hjälpa varandra. Det flickorna behövde träna sig i var att inte i alla
lägen ta på sig mammarollen och serva samt tillrättavisa andra, utan istället kunna
umgås och ha trevligt med sina kompisar. Det vi trodde skulle bli en jämställd situation
när vi planerade aktionen visade sig bli en för det mesta normaliserande situation.
Vi insåg att det inte gick att ha flickor och pojkar vid samma bord när vi tyckte
att de behövde tränas i olika saker. Vi insåg också att vi vuxna var dåliga på att ge
tysta barn uppmärksamhet när andra barn kräver mycket uppmärksamhet.
Vid ett samtal mellan Sara och en av de vuxna framkom detta:
”Vilka barn tycker du om att leka med på dagis?”, frågade den vuxne.
”Jag tycker om Wilma (4 år), Emma ( 3 år), Lisa (2 år), Eva (1 år), Anna (1 1/2 år)
och Robin (1 år). De är snälla!”
”Är det någon du inte tycker om att leka med?”
”Jag tycker inte om Stefan. Han är så där tuff, han tar mycket mat på tallriken
och han äter inte upp!”, sade Sara.
”Ja, men det är ju Stefan själv som det är ett problem för”.
”Jamen, du säger att han inte ska göra så – att han inte är tuff om han tar för
mycket mat!!”
Sara tyckte inte om Stefan för att den vuxne hade synliggjort för henne att han
gjorde ”fel”. Vi vuxna överför våra värderingar till barnen eftersom vi är deras förebilder.
Sara behövde se pojkarna positivt! Detta exempel visade också svårigheten