Kunskap bryter könsmönster - Pedagogiska institutionen - Umeå ...

81
många aktiviteter i pojkgrupp. Däremot har pojkarna i större utsträckning än förut
blivit erbjudna mer lugna aktiviteter t. ex. rita, klippa, klistra, trä halsband, sy o.s.v.
När flickorna gick iväg till bäcken blev det som en följd av det en pojkgrupp, även
om den allra yngsta flickan Hanna, 1 år, fanns med. Det har fungerat ganska bra för
pojkarna, framför allt om lekhallen har varit upptagen. Sydde gjorde de yngre pojkarna
gärna medan de två 5-åriga pojkarna tvärvägrade.
Terminen därpå satte sig dock de två stora pojkarna självmant ner med lugna
aktiviteter för att rita eller klippa/klistra. Följande händelse ser vi som ett stort framsteg:
Agnes och Amanda satt vid bordet och sydde. En vuxen frågade Frans, 5 år, om
han också ville sy. Och det ville han! Då kom även Hans, 5 år, och ville sy! Vi har
också noterat att pojkarna gärna sätter sig och pysslar vid borden om den manlige
personalen sitter och ritar, klipper, klistrar, syr osv. Att vi vuxna är förebilder är tydligt
och ser pojkarna att den manliga personalen kan göra sånt som anses traditionellt
kvinnligt, kan pojkarna också våga prova, och komma underfund om att de
också kan!
Personal
Vi har under projektets gång lärt oss mycket genom diskussioner med varandra och
genom att synliggöra våra egna attityder har vi blivit mer och mer medvetna om vår
egen betydelse för både flickor och pojkars möjlighet till utveckling. Att fundera på
vad och hur och varför vi gör det vi gör och vad det leder till för barnen är viktiga
reflektioner. Det har varit en lång process som har klarnat mer och mer under arbetets
gång. Nu vet vi mer om varför vi gör som vi gör och kan lättare motivera vårt
arbetssätt. Vi vuxna är själva med och skapar kön, vi öppnar upp möjligheter för
barnen eller begränsar dem. Det vi inser nu är att vi vill öppna upp så många möjligheter
som möjligt för både flickor och pojkar att utvidga sin värld, för att bli självständiga
individer.
Sammanfattande reflektioner
Bara genom att vi lät flickorna fick sitta själva vid matbordet gjorde att de fick mer
utrymme att synas och höras. De fick mer uppmärksamhet av den vuxne eftersom
det inte fanns några pojkar som tog den tiden. För Sara blev det stor skillnad på en
gång. Hon blev gladare och mer pratsam framför allt med Wilma men även med
den vuxne. Hon började också äta mer, flera portioner. För de andra flickorna såg vi
inte någon större skillnad under våren. Det kan kanske bero på att vi ändå ofta lät
flickorna byta bord och platser och sitta blandat med pojkarna. När vi sedan insåg
hur fel vi gjorde mot flickorna när dessa alltid fick anpassa sig efter situationen
utvecklade vi aktionen under hösten. Vi låter nu flickorna alltid sitta kvar på sina
bestämda platser vid lunchen.
Nu i slutet av projektet ser vi större utveckling för flickorna. De pratar, skrattar
och ”busar” mer än förut. De törs leva ut alla sina känslor både negativa och positiva,
vilket vi anser är ett bevis på att de är trygga och vågar spela ut hela sitt register av
känslor. Detta medför naturligtvis att de måste lära sig att handskas med sina känslor,
ta konflikter och ta konsekvenserna av sitt handlande. Flickorna förväntas förstås
vara trevliga, artiga och hjälpsamma mot varandra precis som pojkarna.