Kunskap bryter könsmönster - Pedagogiska institutionen - Umeå ...

79
pannkakan med tillbehör och brydde sig inte om Lisa. Det dröjde inte så länge innan
Lisa sade. -” Jag vill ha pannkaka”. Sedan åt hon och pratade glatt. När måltiden
närmade sig sitt slut lämnade den vuxne rummet tillsammans med en 1-årig flicka,
Hanna, som precis hade börjat sitta vid flickbordet. Kvar satt Lisa, Agnes och Anna
och åt sina frukter. Efter en stund hördes högljudda röster och skratt från, där vi
trodde att flickorna satt och åt. En vuxen tittade in i rummet genom ett fönster i dörren
och fick då se hur alla tre flickorna hoppade omkring på golvet och kastade småbitar
av hushållspapper upp i luften. Agnes såg den vuxne och tvärstannade. Den
vuxne gick in till dem och sade att de fick plocka upp allt papper som de hade slängt
på golvet och kasta det i papperskorgen. Flickorna gjorde det utan protester.
Det är ingen tvekan om att flickorna har börjat ta mer plats, säga ifrån och att de
både syns och hörs mer än förut. Att vissa händelser är på gränsen till urspårning,
tycker vi inte är så konstigt. Vi anser att det är ett naturligt led att det kan slår över
ett tag, när flickorna upptäcker att det finns utrymme för och tillåtelse att synas och
höras. Eftersom man inte har gjort någonting ”fel” förut så vet man inte riktigt var
gränserna går. Det gäller för oss vuxna att inte kväva dessa tilltag för hårt, så att de
återgår till att vara tysta och serva andra, men ändå låta flickorna ta konsekvenserna
av sitt handlande t. ex. plocka upp efter sig. Flickorna är inte heller vana att få negativ
uppmärksamhet av vuxna eftersom de varit ”snälla och duktiga” och gjort som
fröknarna förväntat sig, i motsats till allt det som pojkarna har gjort. Därför har de
svårare än pojkarna att ta konsekvenserna av sitt handlande, de är helt enkelt inte
tränade i det. Pojkarna som har synts och hörts och tagit plats ända sedan de varit
riktigt små har länge tränats i att få negativ uppmärksamhet och har p.g.a. det lättare
att ta konsekvenserna av sina handlingar. Vi har sett olika reaktioner från flickorna
som t. ex. att bli ledsen (vem kan stå emot ögon fulla av tårar?), att tyst totalvägra
eller att i ett senare stadium skrika åt den vuxne att den är dum (som ser vad jag gör
och dessutom kräver att jag ska stå för det och ställa allt tillrätta igen).
Vid de båda pojkborden var det till att börja med svårt att se några tydliga resultat.
Att Sara försvann från de stora pojkarnas matbord märkte de knappast eftersom
de inte tog någon notis om henne när hon satt där. De accepterade dock Anna, 2 år,
som också satt där och kunde hjälpa henne lite.
Allteftersom tiden gick kunde vi dock registrera tydliga framåtskridanden. Pojkarna
blev överlag trevliga, hjälpsamma, artiga och fick mer tålamod att vänta på sin
tur än de hade tidigare. De pratar och berättar fortfarande mycket under måltiderna
men det är inte så att det bara är någon eller några som pratar och att de andra sitter
tysta. Vi vuxna är mer medvetna om att alla ska få komma till tals och att ingen får
avbryta någon annan, man skall vänta på sin tur. Eftersom vi vuxna har ställt och
ställer högre krav och har haft och fortfarande har förväntningar på pojkarna att de
ska klara av att skicka maten till varandra, ta för sig själva, skala sin potatis, dela
maten och lyssna på sina kompisars behov så fungerar det nu som vi ville att det
skulle göra. Ett exempel är detta som utspelade sig en tisdag vid ett av pojkborden:
Vi fick köttfärslimpa och potatis till lunch. Alla barn hade tagit för sig av maten
och skalat sina potatisar, utom en 2- åring som hade fått hjälp. Det var Benny, 3 år,
Albin, 4 år, Filip, 3år, Willy, 3 år, och Robin, 2 år, som tillsammans med en vuxen satt
vid bordet.
”Jag kan inte dela köttet”, sade Willy.