Kunskap bryter könsmönster - Pedagogiska institutionen - Umeå ...

75
ledsnat på de finmotoriska och lugna aktiviteterna dvs. väva, sy, baka, trä halsband,
pärlplattor etc. och som, enligt vår egen erfarenhet, tidigare haft stort utrymme på
många förskolor. Vi inser också att vi har blivit påverkade av debatten om att det är
synd om pojkarna i förskolans kvinnodominerande värld. Detta har hos oss lett till
att pojkarnas behov och intressen har fått för stor plats. Eftersom vi har haft som
verksamhetside´ att styra verksamheten efter barnens egna intressen och behov har
både pojkarna och flickorna blivit begränsade i sina val av aktiviteter. De barn som
själva har visat intresse för finmotoriska aktiviteter har naturligtvis fått göra dessa.
Vi inser nu att vi genom vårt arbetssätt har begränsat de barn som inte efterfrågat
finmotoriska aktiviteter. Det vi nu måste hitta är en medelväg där vi lägger lika stor
vikt vid både grov- och finmotoriska aktiviteter.
Sammanfattning
Vi har haft en mycket ojämn fördelning mellan flickor och pojkar i vår barngrupp
under projekttiden. I projektets början var pojkarnas andel 5/7. Av dessa pojkar var
de tre femåringarna mycket framträdande. Deras behov och intressen styrde mycket
av aktiviteterna på avdelningen och de fick mycket utrymme och uppmärksamhet av
oss vuxna. I vår avdelnings arbetsplan lägger vi stor vikt vid barns inflytande och
därför har vi vuxna omedvetet begränsat de barn som själva inte valt andra sysselsättningar
än de var vana vid. Till att börja med hade vi få och små flickor, varav
endast en 2-åring hade regelbundna vistelsetider hos oss. Detta innebar att de lätt
hamnade i skymundan som grupp betraktat. Under började två lite större flickor, 4
och 6 år. Dessa flickor, framför allt den äldre som i mångt och mycket var en traditionell
”flicka”, fick svårt att komma in i den dominerande pojkgruppen. De osynliggjorde
henne. Pojkarna lekte och valde aktiviteter traditionellt. Flickorna blev
tvungna att anpassa sig, även om en flicka tog avstånd från pojkarnas beteende. Pojkarna
var normen och för flickorna var det bara att acceptera det. Trots att vi arbetar
mer könsmedvetet nu är det ändå så att flickorna accepterar och anpassar sig lättare
till grovmotoriska aktiviteter, än pojkarna gör till finmotoriska aktiviteter.
När vi analyserade vårt datamaterial noterade vi att de stora pojkarna tog sig stor
makt på avdelningen. De härskartekniker som var tydligast var osynliggörande och
förlöjligande. Dessa pojkar struntade i att lyssna på de andra barnen och de vuxna,
och även om andra lyssnade på dem. Vid matbordet osynliggjordes flickan, även den
vuxne gav henne lite uppmärksamhet. Pojkarna pratade med varandra eller rakt ut i
luften och fick på det viset stor uppmärksamhet, både positiv och negativ, av de
vuxna.
Vi såg även att vi hade en stark hierarki i barngruppen och att vi vuxna tillät och
kanske t.o.m. uppmuntrade den genom att ge de stora pojkarna så mycket uppmärksamhet.
Vi insåg även att vi vuxna var dåliga på att se de tysta barnens behov.
Att det också var segregation i gruppen var inte så konstigt eftersom det till att
börja med inte fanns några stora flickor. Under vårterminen började två flickor, 6
och 4 år, dessa fick svårt att komma in i den starkt dominerande pojkgruppen. Pojkarna
var på hemmaplan medan flickorna var nya och försökte passa in i det rådande
mönstret.
Symboliska kön som visade sig vid analysen var att pojkarna tog plats och levde
upp till det manliga symboliska könet. De lekte traditionella pojklekar; snickrade,