18 Neolitikum på Gotland - Radio Falköping 90,8

6.5. Relativ föremålsfrekvens
Lösfyndens utbredning kan inte anses vara slumpmässig, utan en följd av olika samhällsmässiga
faktorer. Sannolikt är dessa nära sammankopplade med företeelser som gravskick, och
deponeringar av religiöst och ceremoniellt slag. För att underlätta upprättandet av teorier rörande
dylika samhällsföreteelser behövs såväl kvantitativa som kvalitativa synteser rörande
lösfyndens utbredning.
Ett sätt bland flera att mäta den relativa förekomsten av lösfynd är att beräkna antalet föremål
per ytenhet. Det finns anledning att anta att de aktiviteter som styrt lösfyndens utbredning har
varit starkt koncentrerade till ytor som idag är öppet landskap och inte till t.ex. skogsområden
(jfr Blomqvist 1989b,s.18,63). Det innebär att dylika beräkningar bör ske efter den idag befintliga
arealen av åkeryta för att reducera vissa felkällor så att indextalet kan jämföras med
andra områdens indextal. Därtill bör de ytor frånräknas som idag är öppet jordbrukslandskap,
men som låg under vatten under den aktuella tiden. En felkälla som vi inte kommer åt direkt,
men som bör bli ett centralt tema för diskussioner, är hur stor andel av dagens öppna landskap
som jämväl var det under skilda perioder av neolitikum. En studie av lösfyndens utbredning
kan ge oss uppfattningar rörande detta.
Lösfynden är så pass sällsynta trots allt, att ett indextal inte bör framräknas varken på för
korta tidsperioder eller på för små områden. Ett alternativ är att utgå från tidsperioderna ÄN
(c:a 4000-3000 BC), YN (c:a 3000-2400 BC), och DOK (c:a 2400-1500 BC), och de enskilda
socknarnas åkerarealer i början av 1900-talet. Tidsperioderna kan betraktas som en naturlig
indelning, eftersom de avspeglar skilda kulturer. Detta dock med två förbehåll. För det första
uppdelas GRK på två perioder vilket kan anses vara mindre fördelaktigt på ett område som
Gotland, men å andra sidan förefaller de aktuella lösfynden vara relativt enkla att föra till endera
av de ovannämnda tidsperioderna. För det andra för att tidsperioden DOK här får ersätta
SN, men inte för att kunna inräkna antalet bronsföremål från bronsålderns period I, utan för
att kunna medtaga samtliga DOK-föremål som dolkar, skäror och enkla skafthålsyxor. Användandet
av socknar som rumsliga enheter är enbart ett val av praktisk art, och i ett neolitiskt
perspektiv är denna rumsliga indelning rent rationell. Ytorna är tillräckligt små för att bedöma
lösfyndsutbredningens generella karaktär.
Motsvarande metod har med framgång använts i västra Götaland (Blomqvist,L. 1990a,
1990b), och kommer att användas för än fler analyser av det neolitiska samhället därstädes
varvid även de gotländska förhållandena är av stor betydelse (Bägerfeldt,L. manus).
Beräkningen har utgått från åkerarealen i respektive socken år 1911 (Kempe,A. et al 1917,
s.498ff). Avdrag för ytor som under de enskilda tidsperioderna låg under vatten, har utgått
från en procentsats av Litorinamaximum, och den topografiska kartan (se nedan). Merparten
av föremålen i tabell från kap. 4.1. har använts vid denna beräkning (se nedan).
Utbredningen på Gotland efter denna indexberäkning visar att följande socknar är de mest
fyndtäta.
ÄN - antal föremål per km² åkeryta (> 0,6):
1. Visby 3,0 (1,4 exkl. depå)
2. Hogrän 2,3 (0,1 exkl. depå)
100