18 Neolitikum på Gotland - Radio Falköping 90,8

5. DEPÅER, GRAVAR OCH
AKTIVITETSYTOR
Normalt brukar de olikartade fyndsituationerna för påträffade artefakter åtskiljas och grupperas
i de tre företeelserna grav, depå och boplats. Dessa tre begrepp är praktiska av registertekniska
skäl och bör betraktas som sådana i första hand.
En grav kan ses som en plats där det finns rester av minst ett mänsklig individ som ligger på
ett sådant sätt att sannolikheten är hög att någon eller några i samhället medvetet placerat den
gravlagde där. Vad som faller utanför denna definition är medvetna gravläggningar av djur,
vilka alternativt skulle kunna kallas för djurgravar. Ett gränsfall i definitionen är t.ex. människooffer
i våtmarker. Avsikten med definitionen är dock inte att avgöra hur eller varför den
döde befinner sig på en viss plats, utan enbart för att kunna skilja denna kategoris karaktärsdrag
från det som gäller för begreppen depå och boplats.
En depå kan ses som en plats där det finns ting som nedlagts under mark- eller vattenytan på
ett medvetet sätt och där själva nedläggningen inte kan anses ha någon praktisk funktion i
fysisk mening (t.ex. stolpstöd), och där dessa ting inte kan kopplas samman med en grav.
Tingen ska ligga på ett sådant sätt att sannolikheten är hög att någon eller några i samhället
medvetet placerat tingen på den funna platsen. Enligt definitionen behöver tingen således inte
vara artefakter, d.v.s. de behöver inte uppvisa bearbetningsspår. Definitionen riktar in sig på
själva deponeringen, och inte vad, hur eller varför något deponerats.
En boplats kan ses som ett givet område i terrängen där ett visst antal artefakter påträffats,
vilka inte är isolerade enskilda lösfynd, eller härstammar från en grav eller depå. Att skilja
boplats från grav och depå kan förefalla enkelt. Ett exempel på ett teoretiskt gränsfall är ett
enskilt fynd av något som skulle kunna tolkas som ett stolphål med stenskoning, varvid det
kan vara svårt att avgöra om stenarna deponerats eller om de syftar till en praktisk funktion i
form av stolpstödjare. Ett svårare problem är gränsen mellan lösfynd och boplats, och hur
benämningen "visst antal artefakter" ska definieras. Flera olika förslag har framkommit från
olika forskare (jfr Blomqvist,L. 1989b,s.44ff). Som nämnts tidigare är begreppet boplats en
registerteknisk term utan någon som helst konkret socio-ekonomisk innebörd. Detta förhållande
tar ytterst få forskare hänsyn till i och med att man underförstått många gånger anser att ett
konkret boende av allmänt slag förekommit på de berörda platserna. En sådan tolkning kräver
dock sakliga argument med samma vetenskapliga tyngd som vid alla andra tillfällen då en
tolkning erhålls ur ett arkeologiskt material. Boplatserna är inget undantag, och i synnerhet
inte inom den neolitiska forskningen, eller på Gotland. Ett sätt att komma ifrån dessa gissningar
och förutfattade meningar rörande "boplatsernas" funktion och uppkomsthistoria är att
byta ut termen mot en mer neutral benämning. Visserligen är detta en drastisk åtgärd, men
eftersom ett större antal arkeologer har en blind övertygelse om att man verkligen har bott på
alla de platser som registrerats som "boplatser" är denna term synnerligen olämplig rent
vetenskapligt sett. Vad som avses med ytor som benämns boplats är enbart att ett visst antal
människor varit aktiva på platsen i fråga, och ingenting annat. Som minst har en enda människa
agerat på platsen vid ett enda tillfälle. Detta motsvarar sällan eller aldrig verkligheten. I
stället ska detta minimivärde ses som den bas varifrån vi kan tillfoga de vetenskapliga argu-
59