18 Neolitikum på Gotland - Radio Falköping 90,8

Ett grundläggande problem med hällkistor över lag i södra Sverige är dateringen, eftersom en
del av de gravar som inryms under beteckningen hällkistor rent typologiskt kan dateras såväl
till DOK som järnålder. Med DOK avses såväl senneolitikum som bronsåldern period I. Eftersom
merparten av de föremål och gravtyper som tillhör DOK är från senneolitikum, har t.ex.
benämningen "senneolitisk hällkista" blivit relativt etablerat. Enstaka hällkistor i vissa delar
av landet kan också tillhöra en något senare del av bronsåldern. Med benämningen senneolitisk
hällkista avses därför hällkista som byggts under senneolitikum eller bronsåldern period I,
d.v.s. under DOK (c:a 2400-1500 BC).
Typologisk kan också enstaka hällkistor med en enklare konstruktion vara svåra att skilja från
vissa dösar, i synnerhet de med rektangulär kammare vilka saknar gång och kantkedja. Vad
som är karakteristiskt för de senneolitiska hällkistorna är att en viss andel av dem är betydligt
större än de likartade stenkammargravarna från TN och järnålder, och de kan dessutom ha en
kistkonstruktion som är avsevärt mycket mer komplicerad än hällkistor från järnåldern och
med annorlunda utformning än det vi finner i dösarnas konstruktion. De senneolitiska hällkistor
som till skillnad från det ovannämnda är förhållandevis små och som dessutom har en
enkel konstruktion kan vara svåra, för att inte säga omöjliga, att skilja från järnålderns hällkistor,
och i viss mån också från dösar. De senneolitiska hällkistorna saknar omgivande och
täckande rösen, vilket förekommer på de hällkistor som kan dateras till en senare del av
bronsåldern (avser här period II-IV). De sistnämnda brukar vara mycket små och enkla i konstruktionen,
relativt sett. Men det förekommer också senneolitiska hällkistor som har blivit
påbyggda under bronsåldern, varvid kistan täckts av en hög eller ett röse. Härigenom får vi ett
mörkertal av okänd storlek vad gäller antalet senneolitiska hällkistor, vilka blivit dolda under
såväl flat mark som de som är dolda i botten på ett okänt antal rösen.
Ett annat viktigt problem som berör de senneolitiska gravarna på Gotland är hur man lämpligast
skiljer mellan å ena sidan flatmarksgravar, och å andra sidan de smärre hällkistor som av
allt att döma har blivit nedgrävda och övertäckta på ett sätt som förefaller vara identiskt med
anläggandet av flatmarksgravar. I dessa fall är den enda egentliga skillnaden att flatmarksgravarna
har rundade stenblock, c:a 1-4 dm i diameter, som omgärdar den/de gravlagda, medan
hällkistan har långa och tunna stenskivor. Det innebär att flatmarksgravar kan vara anlagda av
lika mycket stenblock som hällkistorna, men där den enda egentliga skillnaden är att formen
på stenblocken har en annan karaktär. Båda gravtyperna kan dessutom vara antingen enmansgravar
eller kollektivgravar. Nedan åtskiljs de från varandra på traditionellt sett genom de
omgivande stenarnas form och storlek.
Luthander har granskat samtliga rapporter från undersökningar av stenkammargravar på
Gotland. Utifrån denna genomgång redovisas 36 hällkistor och 5 flatmarksgravar vilka har
uppvisat indikationer på en senneolitisk datering. Detta sedan 2 hällkistor uteslutits p.g.a. av
att fyndmaterialet tillhör bronsåldern. Detta antal kan inte ses som det maximala antalet. De
övriga hällkistorna på Gotland, vare sig de är undersökta eller inte, måste inte nödvändigtvis
tillhöra järnåldern, utan ett visst antal av dem kan mycket väl tillhöra senneolitikum.
Denna genomgång av de hällkistor som kan uppvisa indikationer på en DOK-datering påvisar
många av de problem som är förknippade med hällkistforskningen. Hällkistornas storlek på
Gotland ger ingen direkt ledning för dateringen, eftersom endast 3 st av de ovan angivna hällkistorna
är längre än 3 meter. Den längsta är 4,25 m. Inte heller uppvisar de en enda av de
konstruktionselement som kan anses vara typiska för senneolitiska hällkistor, vilka bl.a. återfinns
i västra Götaland. Det innebär att det förefaller vara närmast omöjligt att skilja senneolitiska
hällkistor från järnålderns stenkistor. Däremot har de en helt annan karaktär i konstruk-
61