18 Neolitikum på Gotland - Radio Falköping 90,8

7.3. Aktivitetsytornas funktion och befolkningens
utbredning
Problemen runt boplatsernas klassificering, datering och inte minst klarläggandet av den
bakomliggande orsaken till deras existens, är mycket stora. Som redan nämnts är begreppet
"boplats" enbart en registerteknisk term som egentligen inte förpliktigar till någonting mer än
att man påträffat ett icke tolkat material på en viss yta. Inför vi istället begreppet aktivitetsyta
eller någonting likvärdigt har vi visat att vi är medvetna om detta problem, och inte automatiskt
dras med vanföreställningen att alla "boplatser" varit bebodda. Ett annat sätt för att visa
problemets art är att införa begrepp som bebyggelse och bebyggelsestruktur. Detta syftar
direkt på det konkreta boendet och hur det var organiserat såväl rumligt på gården och regionalt
i bygden, som socialt mellan olika grupper utifrån kön, ålder och social position. Dessa
frågor kan vi i regel aldrig ens få en inblick i förrän i slutet av bronsåldern (jfr Carlsson,D.
1979). Tar vi hänsyn till alla dessa centrala faktorer borde det stå klart att t.ex. ett dussin
GRK-lokaler kan omtolkas rejält och absolut inte behöver vara ett antal konkreta bebyggelseenheter.
Eftersom den ovan prövade vägen via aktivitetsytornas typer och datering inte tycks vara
någon direkt framkomlig väg till en ökad förståelse till deras bakomliggande funktion, p.g.a.
av alla källkritiska problem och mörkertal, får vi söka efter ett alternativt tillvägagångssätt.
Vänder vi på resonemanget och istället utgår från en viss befolkning, kan vi fråga oss vad som
kan anses rimligt och vad som kan förefalla orimligt. Någonstans måste de ju ha bott. Klimatet
på Gotland och en neolitisk näringsekonomi kan knappast tillåta en vistelse i rummet som
inte medfört ett konkret boende.
7.3.1. Komparativa material
Att identifiera själva boendet är ett klassiskt problem inom arkeologin, eftersom antalet "boplatser"
eller aktivitetsytor ytterst sällan är tillräckliga gentemot den befolkning som måste ha
existerat. Om vi hävdar att vi funnit mer eller mindre samtliga boplatser eller bebyggelseenheter
från en viss tidsperiod och inom ett visst område, är risken extremt stor att en dylik
bevisföring för med sig orimliga konsekvenser i andra sammanhang (jfr t.ex. Blomqvist,L.
1992,s.36ff).
Blotta tanken att söka efter samtliga boplatser inom ett område är en aning naiv om inga
exceptionella omständigheter är rådande. Ser vi generellt på problemet finns t.ex. åtskilliga
kyrkor i södra Sverige från tiden runt 1100-talet, vilka av allt att döma legat i anslutning till
en fast bebyggelse. Av denna konkreta fasta bebyggelse från 1100-talet finns det i minst
99,5% av fallen inga spår kvar alls idag, om vi bortser från själva kyrkan. Vår kännedom om
dessa boställen och bostäder från 1100-talet är baserade på andra material; på ett komparativt
material. På samma sätt kan dessa kyrkbyar från 1100-talet utgöra ett komparativt material i
sig, vad gäller förståelsen för hur en fast bebyggelse kan ha existerat utan att lämna ett enda
spår efter sig. Även om vi går framåt i tiden, låt säga till 1650-talet, saknar vi fortfarande spår
från minst 98% av de fasta boställena och bostäderna, om vi bortser från sådant som inte utgörs
av konkreta lämningar på plats, som t.ex. skattelängder och kartor.
133