18 Neolitikum på Gotland - Radio Falköping 90,8

att finna vid t.ex. kusten behöver det inte innebära att befolkningen i allmänhet bodde i en dylik
terräng. Det gropkeramiska problemet angående kust kontra inland, är ingalunda begränsat
till GRK, utan det är ett allmänt neolitiskt eller t.o.m. förhistoriskt problem. Motsvarigheter
finner vi även under de andra neolitiska perioderna vilket jag vill belysa nedan.
7.3.3. TRB-lokalernas och yxboplatsernas bakomliggande funktion
Den allmänna karaktären på TRB-lokalerna och yxboplatsernas avger inte en bild av att vara
rester från traditionella bebyggelseenheter. Tvärtom förefaller de snarast vara specialiserade
lokaler med någon form av säregen funktion. Yxboplatserna från TN har inte avgett någon
keramik, och keramiklokalerna från TN har inte avgett några trindyxor eller dylika yxor annat
än i enstaka och dessutom svårdaterbara situationer. Keramiken och flintyxorna har en dragning
till inlandet, medan yxboplatserna och mångkantsyxorna har en stark dragning till kustzonen.
Här finner vi redan ett av flera neolitiska problem i rummet som rör förhållandet
mellan kustzon och inland.
Om någon vill märka ord och hävda att Gotland inte hade något direkt inland p.g.a. det relativt
korta avståndet till kusten, vill jag påpeka att med begreppet inland avser jag nyttjandet av
det öppna landskapet och övriga terrestriska ytor.
TRB-keramiken uppträder i mycket små mängder. Genomgående tycks det röra sig om ett
enda eller högst några få kärl per lokal. Om keramik vore något allmänt förekommande vid
den dåtida bebyggelsen skulle keramik ha påträffats från långt fler platser än vad som är fallet.
Ett exempel från Falbygden i centrala Västergötland styrker detta än mer. I detta område
finns bl.a. fler än 200 kända gånggrifter från MN. Bortsett från keramikfynden vid dessa
gravar finns det endast en enda känd plats i hela bygden där keramik från neolitikum eller
bronsålder påträffats (Blomqvist,L. 1989b, 1991b). Konsekvensen måste i detta fall bli att
keramik inte var allmänt förekommande vid bebyggelseenheterna varken under neolitikum
eller bronsåldern, utan någonting mycket speciellt och ett udda inslag i en mer ovanlig aktivitet.
I annat fall borde man ha känt till hundratals lokaler med keramik från skilda perioder
av neolitikum och bronsålder, och så är inte fallet.
Det innebär att TRB-keramiken inte kan anses återspegla varken befolkningens storlek eller
utbredning, eftersom vi inte känner till i vilken situation och varför keramik tillverkades och
användes. Först då vi kan formulera en teori rörande TRB-keramikens funktion, kan vi dra
mer bebyggelsestrukturella konsekvenser utifrån dess utbredning.
Den gotländska keramiken är inget undantag från detta. Endast GRK-keramiken uppträder i
stora mängder, men det ska vi snart återkomma till. TRB-keramiken, liksom DOK-keramiken,
är extremt sällsynt. Med tanke på att två av lokalerna med TRB-keramik kan tolkas som kultplats
av något slag, är det inte omöjligt att TRB-keramiken konsekvent pekar på en extraordinär
situation i samhället, möjligen av ceremoniellt slag. I varje fall kan den orimligen återge
fasta och allmänna situationer i bebyggelsestrukturen.
Samma form av problem har vi med yxboplatserna. Denna grupp av lokaler är inte enhetlig på
något sätt. Vad de har gemensamt är att de saknar keramik och att man påträffat minst en
trindyxa eller likartad yxa, vilken inte kommer från en säkerställd grav. I likhet med samtliga
kända gravar från mesolitikum och neolitikum, men också merparten av de kända gravarna
från bronsåldern (Stenberger,M. 1945), ligger yxboplatserna vid kusten. Detta medan lösfyn-
135