18 Neolitikum på Gotland - Radio Falköping 90,8

Den andra av dem är för närvarande den yngsta daterade graven hittills som påträffats på ett
GRK-gravfält.
Föremålsdateringen har gett förhållandevis klara gränser, i synnerhet för den yngre gränsen.
Eftersom inga senneolitiska föremål återfunnits i gravarna, kan den kronologiska gränsen
YN/SN c:a 2400 BC betraktas som den yngre gränsen också för GRK. Dock kan vi se genom
de ovannämnda dateringarna att den gropkeramiska gravtraditionen fanns kvar även under
SN, och att en viss kontinuitet vad gäller gravläggningen på dessa gravfält fanns kvar, även
om antalet gravar från SN kan antas vara mycket lågt relativt sett. Gravarna från SN på GRKgravfälten
innehåller inga ledartefakter, varför deras datering endast blir klarlagd genom
annan dateringsmetod som C-14 analys.
Som en äldre gräns framstår den kronologiska gränsen MN/YN c:a 2950 BC som någorlunda
tydlig. Inga gravar har påträffats med äldre TRB-artefakter, d.v.s. från TN. Däremot med
yngre TRB-artefakter. De enda artefakterna som kan kopplas till TRB tillhör dock kulturens
yngsta skede. Av de fem gravfälten med fler än 3 kända gravar kan tre av dem påvisas ha
blivit anlagda c:a 3100-3000 BC. Ytterligare ett av dessa gravfält (Ajvide) väntar på publicering,
men där förekommer gravgåvor som bärnsten (grav nr 2), och en flintyxa som har karaktär
av en tjocknackig flintyxa av typ B (tillhörande TRB; grav nr 1. Klassificering utifrån eget
bildmaterial). Det femte gravfältet är Fridhem där de påträffade gravgåvorna genomgående är
enklare, och här saknas också importföremål av flinta och bärnsten.
På de övriga tre större gravfälten, samt på ett av de tre gravfälten med högst tre gravar, finner
vi följande föremål som indikerar en början för gravfälten vid tiden c:a 3100-3000 BC.
I Visby har en dubbeleggad yxa påträffats i anslutning till en grav. Den är av typ C2, och kan
dateras till tiden runt 3100-3000 BC. Osäker gravgåva.
Några av flintyxorna från gravarna i Västerbjers har klassificerats som tjocknackiga flintyxor
av typ B (Nielsen, P.O. 1979), vilka eventuellt tillhör MN:s slutskede men de kan också
tillhöra YN:s äldsta skede.
Skafttungepilarnas kronologi, för typ A-C, kan inte närmare fixeras än till MN. De 6 gravar
från Gullrum, Visby och Västerbjers som innehöll dylika skafttungepilar (Janzon,G.O. 1974,
s.48f) kan således inte bestämmas närmare än till MN.
I en grav vardera i Ire och i Visby, påträffades några bärnstenspärlor av typ MN 16 (jfr Blomqvist,L.
1989b, s.157), vilka bör tillhöra MN.
Tillsammans vittnar detta om att de äldsta gravarna som hör till GRK-komplexet är från slutet
av MN. Men problemet får en något annorlunda gestalt när vi granskar stridsyxorna, som
också är den sista daterande artefaktgruppen. De tre stridsyxorna som påträffats i gravar i Visby
och Västerbjers är alla av äldre typer. I grav 7 i Västerbjers påträffades 3 skafttungepilar,
och en tjocknackig flintyxa närmast av typ B. Dessa artefakter pekar mot TRB och slutfasen
av MN. Men i denna grav påträffades också en svensk-norsk stridsyxa av typ D:1a. Grovt sett
bör denna typ tillhöra tiden 2750-2600 BC (Blomqvist,L. 1989b, s.264f). Just detta exemplar
står dock typ B mycket nära vad gäller skaftholk och nackknopp, men tvärsnittet i nacken är
inte runt utan tenderar att vara rundovalt och därtill har stridsyxa en ås som löper längs ovansidans
mittaxel. Det finns en möjlighet att yxan trots sin form kronologiskt sett snarare tillhör
68