18 Neolitikum på Gotland - Radio Falköping 90,8

Om situationen är problemfylld för de medeltida undersökningarna, borde problemet vara än
större - generellt sett - även för äldre tidsperioder. De flesta människor som bott på en plats
har gjort det utan att lämna några konkreta spår efter sig, i varje fall så långt tillbaka i historien
som vi kan kontrollera detta. Det gäller inte bara på Gotland utan det är en global normalitet.
Endast i exceptionella situationer har ett material blivit kvar som kan ge en uppfattning
om hela befolkningsstorleken, bebyggelsens art och bebyggelsestrukturen, och inte bara en
liten bråkdel.
Härigenom har vi fått fram en mycket viktig slutsats: Ett konkret boende med all sin verksamhet,
även av en mycket stor folkgrupp, kan på våra breddgrader och med en blandad näringsekonomi
ha försvunnit helt spårlöst utan att ha lämnat det minsta lilla rest efter sig. Det kan
vara så men det måste inte, men det normala tycks vara att det är på det sättet. I varje fall utifrån
de sökmetoder vi känner till idag.
7.3.2. Befolkning och ytareal
Utgår vi från befolkningsberäkningen ovan kan vi notera ett relativt intressant samband med
den gotländska arealen. Under TN-YN kom relativt stora ytor av Gotland att torrläggas från
att tidigare ha legat under havsnivån. Från SN början c:a 2400 BC och framåt är skillnaden
relativt marginell med dagens kustlinje, även om en viss nivåskillnad förekom. Det finns
således en viss överensstämmelse i den beräknade befolkningsökningen och landarealens
ökning. Om de är beroende av varandra är dock för tidigt att yttra sig om. Sambandet kan vara
sekundärt.
Flera forskare har med stor hängivenhet hävdat att den gropkeramiska kulturen är kustbunden,
och Österholm har gått så långt att hon menar att befolkningen flyttade fram och tillbaka
mellan det öppna landskapet och kusten från en tidsperiod till en annan (Österholm,I. 1989).
Utifrån den beräknade befolkningens storlek ovan är dylika förflyttningar en omöjlighet. Det
öppna landskapet från tidigneolitisk tid måste i princip ha använts fullt ut för att kunna försörja
befolkningen. Att överhuvudtaget tänka tanken att lämna alla de befintliga investeringarna i
det öppna landskapet och alla nedärvda traditioner runt detta, förefaller omöjliga i ett mänskligt
agerade om man inte var tvungen härtill. Varken Österholm eller någon annan har ens försökt
att ge en förklaring på varför detta skulle ha hänt vid övergången till GRK. Den teoretiska
konsekvensen av detta resonemang leder till direkta orimligheter. Den enda rimliga förklaringen
torde vara att ett dylikt övergivande av det öppna landskapets näringsekonomi
aldrig har inträffat.
Lösfynden är visserligen koncentrerade till vissa bygder, men den totala utbredningen täcker
även områden som idag har gles uppodling. På Gotland är detta fenomen inte lika tydligt som
på andra platser i södra Sverige, som t.ex. i glesbygdsområdena i Älvsborgs län. Detta antyder
relativt starkt att behovet av ett öppet landskap med den avkastning det kan ge, var betydligt
större än vad de större och sammanhängande områdena med hög bonitet kunde ge. Således
bör inte det öppna landskapet ha varit begränsat till enbart de bördigare områdena på Gotland,
utan vi bör räkna med att betesmarker och odlingsytor omfattat tämligen stora arealer av den
yta som idag är ett öppet landskap, och som vid den aktuella tiden låg ovan vattenytan. Med
andra ord styrker lösfyndens utbredning indirekt befolkningsberäkningen ovan.
Ser vi till problemet rörande aktivitetsytornas rumsliga läge saknas i princip källkritik helt och
hållet i den tidigare forskningen. Bara för att en markant kulturyttring som GRK-lokaler står
134