18 Neolitikum på Gotland - Radio Falköping 90,8

7.1.1. Stenkammargravar och TRB:s skafthålsyxor
Om vi börjar med TRB och tidsperiodens gravar, känner vi bara till en enda megalitgrav på
Gotland. Uppskattningsvis, utifrån andra utgrävningar i södra Skandinavien, kan 5-20 personer
ha gravlagts här från slutet av TN och till slutet av MN (c:a 3400-3000 BC). Inga andra
säkra gravar är kända från denna tid, även om några enstaka GRK-gravar kan ha anlagts i
slutet av MN, samt ytterligare en möjlig dös är känd. Inte ens det högre antalet kända gravar,
från TRB och äldsta GRK samt en uppskattning av hur många gravar från denna tid som
kommer att påträffas i framtiden, motsvarar en enda person per generation, och för övrigt
finns inga kända gravar från en äldre del av neolitikum, c:a 4000-3400 BC. Eftersom det av
andra orsaker förefaller orimligt att den gotländska befolkningen bestod av 0 personer c:a
4000-3400 BC och därefter i genomsnitt understeg 1 person/generation, innebär det att endast
ett urval av befolkningen kan ha gravlagts i megalitgraven. Men samtidigt innebär det någonting
mycket betydelsefullt, nämligen att alla andra människor som dött på Gotland under
denna tid måste ha fått en form av gravläggning som inte lämnat några som helst spår efter sig
idag. Vi har alltså ett mörkertal som vi inte kommer åt. Ett mörkertal som dessutom är enormt
stort, låt säga minst 99% och kanske så mycket som 99,99%.
Vi tvingas acceptera att det funnits en större mängd aktiviteter (t.ex. begravningstraditioner)
vars mängd och utformning vi fullkomligt saknar kännedom om. Detta konstaterande är
mycket betydelsefullt, eftersom det i ett enda slag underkänner alla beräkningar som endast
utgår från hur det var som minst, och inte vad som kan bedömas vara reellt. En syntes eller
slutsats som inte tar hänsyn till effekterna av ett mörkertal kan omöjligen anses ha någon
konkret betydelse inom den arkeologiska forskningen.
Övergår vi till mångkantsyxorna från TN och de dubbeleggade yxorna från MN, finner vi 14
st i den första gruppen och 18 st i den andra. Inte heller här finner vi en artefaktgrupp som
återspeglar befolkningens storlek, eftersom det kända antalet yxor av dessa slag inte motsvarar
mer än c:a 0,7 respektive 1,4 exemplar per generation. Här har vi dock en annan typ av
felkälla och mörkertal än vad som gäller för stenkammargravarna. Odling och markbrytande
aktiviteter är inget hot mot beståndet av yxor o.dyl. utan tvärtom förutsättningen för dess kännedom.
Således har vi sannolikt ett viktigt mörkertal här också. Jag har i ett tidigare arbete
framlagt en argumentation (Blomqvist,L. 1989b, s.17f, 322ff) som leder fram till att en uppräkning
med faktorn x2,5 av antalet lösfynd av denna art skulle kunna ses som en rimlig
uppräkning för att nå fram till det ursprungliga antalet. Det är mycket möjligt för att inte säga
troligt att den framtida forskningen kommer att kunna komplettera denna argumentation och
härigenom nå fram till ett säkrare indextal för dylika uppräkningar. (Denna faktor diskuteras
vidare nedan.) För mångkantsyxorna behöver vi dessutom sänka det kända talet, eftersom
några av dem är förarbeten som knappast kan ha hunnit komma till någon direkt användning i
samhället. Med denna omräkning når vi knappt 2 personer/generation i genomsnitt under TN
och 4 personer/generation i genomsnitt under MN. Inte heller detta kan motsvara eller ens
komma i närheten av den totala gotländska befolkningen under neolitikum. Med begreppet
generation avses tiden mellan två generationsväxlingar vilken bedömts ha varit c:a 30 år
(Blomqvist,L. 1989b, s.316) varför just 30 år använts i beräkningarna. Alternativa generationstal
ger endast marginella skillnader i dessa beräkningar.
118