Världshistorien och framtiden. - Sven Wimnells hemsida

KINA AV ÅR 2005 är, liksom 1855, ett tveskiktat land i vilket en elit
med förbindelser till regimen njuter frukterna av att vara avskild från
den långt större landsbygdsbefolkningen. I dag är eliten dessutom
också avskild från det industri- och storstadsproletariat som ofta lever
på marginalen. Däremellan håller, liksom på 1930-talet, en medelklass
på att uppstå. Rikedomen och makten koncentreras, liksom under
republiken, till ett fåtal städer vilkas framsteg står i bjärt kontrast till
bristen på utveckling i de vidsträckta inlandsområdena. Klyftan i
levnadsstandard mellan rika och fattiga är större än någonsin och
vidgas ytterligare genom den senare kategorins enorma omfattning.
Även om segern 1949 vanns av en välutrustad armé efter
miljonmannaslag, var det nödvändigt för Mao att lyfta fram bönderna
som revolutionens fundament. Nationalistregimen var helt igenom
urban och visade föga intresse för landets bönder och
jordbruksarbetare vilka, efter att i decennier hållits nere av en
provinsadel som följt sina egna lagar och upprätthållit
förtrycksmetoder från kejsardömets tid, tilltalades starkt av
kommunisternas löften om jordreformer. I dag växer missnöjet på
landsbygden för att folk känner att de inte får del i landets växande
rikedom och har blivit offer för ett nytt förtryck i form av skatter och
lokala partiföreträdare.
Med jämna mellanrum cirkulerar uppgifter, som inte återges i
rikstäckande medier, om bondeprotester med ibland tusentals
deltagare. Pekings främste jordbruksrådgivare Chen Xiwen varnade i
början av året för att spänningarna i landsbygdsområdena kunde hota
den sociala stabiliteten. Fattigdomen och de växande
storstadscentrenas lockelse ligger bakom floden av tiotals miljoner
människor som söker arbete i storstäderna, sover på gatorna och tar
byggjobb för svältlöner. Enligt officiella siffror har
jordbruksinkomsterna faktiskt ökat snabbare än myndigheternas mål,
men missnöjet är fortfarande en viktig faktor som regeringen erkänner
att den, för att undvika värre oroligheter på landsbygden, måste ta itu
med genom att fokusera på utvecklingen i inlandet och sänka
skatterna för bönderna.
I brist på både folkligt mandat och något verkningsfullt sätt att
kanalisera opinioner behöver det gryende 2000-talets
regeringsföreträdare bara se tillbaka 150 år i tiden för att se vad
folkligt missnöje kan leda till när det växer till revolt. På 1850- och
1860-talet fick kejsardömet fyra större uppror på halsen, i södra, östra
och västra delarna av landet, vilkas sammanlagda dödsoffer uppskattas
till 50 miljoner. Vill de ha något exempel närmare i tiden kan de
reflektera över i vilken utsträckning den folkliga besvikelsen över
Chiang Kai-sheks nationalistregims korrumperade enpartistyre bidrog
till att kommunisterna efter tjugo års kamp tog makten 1949.
Men i dag, liksom genom hela historien, är den officiella
hållningen att likställa avvikande åsikter med förräderi en logisk följd
av härskarnas anspråk på den högsta makten i ett land där det finns en
djup tradition av herre-slavförhållande och där kommunistpartiets
kadrar har ersatt kejsardömets mandariner. Varken kejsardömet,
nationalistregimen som styrde från slutet av 1920-talet till 1949 eller
därefter kommunisterna har lämnat något utrymme för opposition.
Alla försök att genom fredliga reformer tillgodose åsiktsmångfalden
har slagits ner – från när den unge och välmenande kejsaren 1898
drog tillbaka en påbörjad politisk och social modernisering, via
Chiang Kai-sheks hemliga polis som krossade liberalerna till Maoepokens
utrensningar. Det öde som röntes den höge partiföreträdaren
Zhau Ziyang visar att den gamla traditionen är i högsta grad levande.
Han visade sympati för demonstranterna på Himmelska fridens torg
och förvisades till en noga bevakad glömska fram till sin död i januari.
Regimer som på detta sätt förbjuder avvikande åsikter ser med
nödvändighet ännu strängare på alla slags organisationer som går
utanför deras egna ramar för samhället. Kontroll är allt. Kejsardömet
förföljde buddistiska sekter med anklagelsen att de var kättare och
fiender till Kina. 1927 lät Chiang Kai-shek mörda flera tusen
kommunister och andra på vänsterkanten och fortsatte sedan i 22 års
tid en kampanj för att utrota det han kallade "hjärtats fiende". I sitt
trygga fäste i norra Kina fulländade Mao de utrensningstekniker och
massmobiliseringskampanjer som skulle nå sin kulmen med