Världshistorien och framtiden. - Sven Wimnells hemsida

människa i bokstavlig mening. Den andra människans ansikte rymmer
en omedelbar vädjan om sympati, och det är ur detta möte som
moralens bud kan växa fram.
Kan man tala om en modern utveckling inom etiken som man talar
om en modern utveckling inom vetenskapen? Det är då inte i första
hand fråga om filosofernas teorier om etiken utan om förändringar
inom hela den komplexa institutionen etik, förändringar som filosoferna
kan uttrycka, systematisera, reagera emot eller reflektera över.
Jag skall upp ställa två hypoteser som har ett visst inbördes sammanhang:
1. Konsekvensetiken har fått en starkare ställning på pliktetikens
och traditionsetikens bekostnad. Det är en utveckling som hänger
samman med samhällets rationalisering i allmänhet och vetenskapens
starkare ställning i synnerhet. Ju fler processer som kan förutses,
desto större ter sig också möjligheten att förutse konsekvenser av
mänskliga handlingar. Det goda blir det som har önskvärda följder.
Den handlandes subjektiva motiv för handlingen blir mindre
väsentliga. - Det är också sannolikt att samhällets relativa demokratisering
verkar i samma riktning. När fler människor får möjlighet
att påverka fler frågor och bestämma i fler egna angelägenheter kommer
uppmärksamheten på konsekvenser att öka, budordens styrka
däremot att minska.
2. Det blir bortom den filosofiska analysen allt svårare att skilja
mellan teknik som hjälpmedel att uppnå ett visst mål och praktik i
meningen fri och ansvarig mänsklig handling. Mänskliga handlingar
betraktas i växande utsträckning som uttryck för en viss - god eller
bristfällig - teknik. (Det är alltså inte bara, som vi redan konstaterat,
orden ’praktisk’ och ’teknisk’ som får likartad innebörd. De stycken
verklighet de representerar tycks också flyta samman för den moderne
iakttagaren.)
Hypoteser av den omfattningen kan här bara tjäna som vägledning
för reflexioner, inte som riktmärken för empiriska undersökningar. I
det följande bör vi alltså hålla dem i minnet.”
Sid 332:”Tiden från sekelskiftet till 1960- och 1970-talen var samhällsvetenskapernas
och i synnerhet sociologins, psykologins och
företags- och nationalekonomins stora expansionsperiod. Ännu mot
slutet av 1800-talet gjordes de osynliga inom andra ämnesgrupperingar;
sociologin och psykologin lösgjordes först sent från filosofin,
och ekonomin förde en osäker institutionell tillvaro, ofta inom
juridiska fakulteten. Men snart blev de självständiga och utvecklades
till stora, centrala ämnen i det framväxande massuniversitetet. Deras
expansion hängde nära samman med den massiva utbyggnaden av
offentlig förvaltning på alla nivåer liksom med den växande byråkratin
inom enskilda företag. Disciplinernas första uppgift var att utbilda en
stor kader av människor för dessa sysslor. Men förhoppningen var att
forskningen inom disciplinerna också skulle ge lösningar till olika
typer av problem. Psykologer, sociologer och ekonomer - och i viss
mån också statsvetare - spelade viktiga roller som rådgivare, inspiratörer,
utredare och ideologer i olika sektorer av samhället. Ofta definierade
de sig politiskt och engagerade sig i ideologiskt färgade
debatter eller direkt i det politiska livet. Även när de höll sig utanför
det offentliga samtalet kunde de åberopas som auktoriteter och
vägvisare av både politiker och administratörer.
I deras verksamhet blev och blir fortfarande gränslinjen mellan det
tekniska och det praktisk-etiska vanligtvis omöjlig att dra. Många
samhällsvetare såg sig som samhällsingenjörer (en idé som kan spåras
till baka åtminstone till Saint-Simon; under 1900-talet gjorde filosofen
Karl R. Popper den till fullt utbyggd doktrin). I den meningen var
deras uppgift teknisk: de sökte i Max Webers anda goda lösningar på
problem som andra hade uppställt. De sökte det bästa, enklaste sättet
att förverkliga ett mål till vilket de i sin egenskap av samhällsvetare
förhöll sig neutrala.
I själva verket var denna föreställning om den egna uppgiften som
rent instrumentell stark, ja, dominerande bland samhällsvetare, kanske
i synnerhet under årtiondena efter andra världskriget. De avstod alltså
medvetet från en Condorcets eller Wienkretsens ambitioner och sökte