Världshistorien och framtiden. - Sven Wimnells hemsida

serbisk offensiv i Bosnien–Hercegovina, som proklamerat sin
självständighet i mars 1992 och erkänts av omvärlden, fick serberna
kontrollen över 2/3 av denna republik. Sedan Makedonien 17 november
1991 hade förklarat sig självständigt drog sig den jugoslaviska
armén ut utan strider.
Kenneth Nyström
Jugoslaviska krigen.
Jugoslaviska krigen, väpnade konflikter som utbröt 1991 till följd
av upplösningen av Socialistiska federativa republiken Jugoslavien
(SFRJ) till ett flertal självständiga republiker.
Jugoslaviska krigen. Bakgrund
1974 års jugoslaviska författning, som tillämpades fullt ut efter
Titos död 1980, innebar en långtgående decentralisering. I landets sex
delrepubliker (Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Makedonien,
Montenegro, Serbien samt Slovenien) och två autonoma områden
(Kosovo och Vojvodina i Serbien) uppstod regionala makteliter.
Kommunistpartiet och armén utgjorde de viktigaste sammanhållande
faktorerna.
Under 1980-talet drabbades Jugoslavien av en djup ekonomisk kris
med kraftigt sjunkande levnadsnivå och växande klyftor mellan nord
och syd. Den decentralistiska författning som antogs 1974
uppfattades av många serbiska intellektuella ha styckat upp Serbien
och förvägrat serberna en "nationalstat" inom federationen. Enligt
författningen var nämligen "det inre Serbien", dvs. det som blev kvar
när man tog bort provinserna, inte konstitutionellt definierat. Det
innebar att provinserna kunde påverka lagar som endast gällde "det
inre Serbien" samtidigt som de var representerade på federal nivå vid
sidan av moderrepubliken. Därför krävde många serber att man skulle
genomföra författningsändringar för att underställa provinserna den
centrala regimen i Belgrad. Samtidigt nådde den östeuropeiska kommunismens
sammanbrott Jugoslavien. Kommunistpartiet sprängdes i
januari 1990. I Slovenien och Kroatien besegrades kommunisterna i
fria val i april; i Kroatien blev den nationalistiske Franjo Tudjman
president. I Serbien däremot behöll kommunisterna, nu benämnda
socialister och förespråkare för serbisk nationalism, makten vid val i
december.
Slobodan Milosevic, som tillträdde posten som Serbiens president
1987, försökte genom ett nationalistiskt symbolspråk genomdriva en
centralisering av Serbiens styre, en process som kulminerade i de
allvarliga inskränkningarna av Kosovos och Vojvodinas autonomi
1989–90. Framför allt albanska protester mot de konstitutionella
förändringarna slogs brutalt ned. De serbiska centraliseringskraven
stötte på motstånd i framför allt Slovenien. Slovenerna föreslog i
stället att man skulle införa "asymmetrisk federalism", vilket innebar
att varje republik själv skulle få välja i vilken utsträckning den ville
ingå i federationen.
När det stod klart att den jugoslaviska federationen skulle upplösas
krävde den serbiska regeringen att de områden som önskade skulle få
förbli inom federationen. I linje med förslaget stödde man serberna i
Krajina, som i december 1990 förklarade sig autonomt. I mars 1991
träffades Tudjman och Milosevic; vid det tillfället skulle de enligt
senare uppgifter ha kommit överens om en delning av Bosnien och
Hercegovina mellan Kroatien och Serbien.
Hans Sjöberg, Tomislav Dulic, Wilhelm Agrell
2005-05-08 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=217811
Jugoslaviska krigen. Förlopp
Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga i juni 1991. Den
federala armén ingrep mot de nya staterna men drogs efter ett par
veckor tillbaka från Slovenien. I Kroatien däremot fortsatte förödande
strider mellan kroatiska styrkor och den federala armén samt serbiska
friskaror. Städer som Vukovar i östra Kroatien och Dubrovnik vid