Världshistorien och framtiden. - Sven Wimnells hemsida

även på detta område är massmedierna, som till allt annat brukar lägga
ut rättesnören för sin publik. Rättssystemet med sina lagar och
domstolar och straff är i varje ordnat samhälle en mäktig etisk instans;
militärmakten har en gång varit det, är det på sina håll fortfarande och
blir det överallt i krigstid. Över alla dessa maktenheter tronar sedan
några århundraden den abstrakta staten med sitt våldsmonopol och sin
makt att förbjuda vissa handlingar och föreskriva andra. Bortom
staten finns internationella domstolar och lösare eller fastare förbund
av stater, vilkas budord framför allt indirekt når den enskilde. Mäktiga
stater kan också fungera som ett slags etiska övervakare, som USA
inom sin maktsfär och Sovjetunionen, så länge den fanns, inom sin.
Mäktiga transnationella företag kan ha liknande betydelse, och deras
inflytande är snabbt växande.
Detta intrikata nätverk av instanser med sin brokiga uppsättning
moraliska rekommendationer och rättsliga påbud - där moralen säger
vad man bör göra, rätten vad man inte får göra - väcker viktiga frågor:
Hur motiveras normerna ? Varifrån hämtar de enligt sina sagesmän
och sageskvinnor sin kraft och giltighet ?
Det finns ett begränsat antal svar på dessa frågor. De behöver inte
utesluta varandra utan kan stundtals kombineras med varandra. Man
kan hänvisa till traditionen: så har det alltid varit. Man kan åberopa en
högre auktoritet, Gud, hans Heliga skrift eller det mänskliga samvetet,
alltså en inre röst som varje ofördärvad människa har. Man kan uttala
sig om de konsekvenser som en bestämd handling får; en handling
bör undvikas om den leder till övervägande negativa följder men
utföras om den utmynnar i positiva ting.
Traditionsargumentet kan uttolkas på olika sätt. Det kan ha en
konsekvensetisk innebörd som ofta i en renodlat konservativ argumentation.
Resultatet har blivit lyckosamt förr och blir det rimligen
igen. Argumentet kan också kombineras med typ nummer två, som
har en mer eller mindre påtagligt pliktetisk innebörd. Det säger
nämligen att det är vår plikt att handla i enlighet med vissa bud
eftersom Gud vill det eller samvetet bjuder det, och vi bör lyda Gud
och samvetet. En modern sofistikerad variant kommer med Kant, vars
praktiska förnuft sammanfaller med samvetet. Den tredje typen är
entydigt konsekvensetisk. Men pliktetik och konsekvensetik kan
förenas. Det fjärde av tio Guds bud lyder enligt den gamla översättningen
i Karl XII:s Bibel: »Du skalt ära din fader och dina moder;
på det du skalt länge lefwa i landena, som Herren din Gud dig gifwa
skal" (2 Mosebok 20:12). Den senaste översättningen, från 1986, har
en någorlunda liktydig innebörd: »Hedra din fader och din moder för
att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land». I båda
formuleringarna förenas plikt- och konsekvensetik. Hedrandet är en
plikt, men den som uppfyller plikten kommer att ha nytta av det. Det
är en kombination som inte är ovanlig.
Kants och t. ex. Condorcets eller Spencers etikförståelse förenas i
sin rationalism. De ser alla etiken som sprungen ur det mänskliga
förnuftet och därmed också till roten åtkomlig för rationell
argumentation och analys. Det finns viktiga strömningar också i
nutiden vilkas företrädare däremot hävdar att etiken är om inte
irrationell så arationell eller för-rationell. Kravet på obetingad lydnad
mot nedärvda budord eller en regims lagar och förordningar bygger
på den uppfattningen. Men det finns också ett djupsinnigt och
raffinerat sätt att driva argumentationen i likartade banor. Det finns
alltsedan medeltiden teologer och filosofer som mer eller mindre
tydligt företrätt den. Under romantiken utformades på sina håll en idé
om att grunden för all etik och all kunskap var en relation mellan ett
jag och ett du. Den store dansken Sören Kierkegaard hörde delvis till
samma linje, men sin nutida inriktning fick den först i och med Martin
Heideggers filosofi, vilken i och för sig inte rymmer en etik men kan
inspirera till tankar om etiken. Människan befinner sig i världen,
utkastad i den, innan hon börjar reflektera över sin tillvaro, säger
Heidegger. Delvis inspirerad av denna föreställning utvecklade
Emmanuel Levinas sin doktrin att det är etiken som utgör den ’första
filosofin’ och alltså inte, som i en mäktig tradition alltsedan Aristoteles,
en rationellt grundad lära om det varande och dess principer.
Etikens grund är enligt Levinas människans möte med en annan