Världshistorien och framtiden. - Sven Wimnells hemsida

epublikerna. En motsättning gällde mellan det rika norr (framför allt
Slovenien och Kroatien) och det fattiga syd (Montenegro,
Makedonien, Bosnien–Hercegovina och södra Serbien). Slovenien
och Kroatien ville behålla den hårdvaluta de tjänade på
industriprodukter och turism. Trots att en utvecklingsfond skapades
1965 minskade syds per capita-inkomst i förhållande till nord från 65
% 1950 till 50 % 1971. En annan skiljelinje gick mellan serberna,
som ansåg att centralismen gagnade jämlikheten mellan regionerna,
och slovener, kroater, muslimer och senare makedoner, som såg
centralismen som ett hot mot principen om självförvaltning. De
kraftigaste uttrycken för denna motsättning kom genom den
"kroatiska våren" 1971 och upprorsförsök i Kosovo på 1980-talet.
Kroaterna var missnöjda med resultaten av de ekonomiska reformerna
och den serbiska dominansen. Genom omfattande utrensningar i
partiet, massavskedanden och arresteringar stoppades den kroatiska
frigörelseprocessen. Efteråt tillät Tito företagen att behålla en del av
hårdvalutan. År 1974 infördes en ny konstitution, som gav större makt
åt republikerna, och Vojvodina och Kosovo fick ställning som
autonoma provinser. Ett presidentråd inrättades och ett parlament med
två kamrar. I varje republik (och autonom provins) inrättades
motsvarande organ. I Kosovo krävde albanerna 1981 att provinsen
skulle få status som republik. Kraven spreds från studenter till
gruvarbetare och andra grupper. Armén sattes in och slog ned
upproret med över 1 000 döda som följd. I Bosnien–Hercegovina
genomförde regimen en process mot muslimska intellektuella, bl.a.
advokaten Alija Izetbegovic. Den ekonomiska tillväxten, som under
1960-talets slut varit 6 % per år, avstannade samtidigt. Under 1970talet
hade den hållits uppe på 5,6 % tack vare att utlandsupplåningen
ökades från 2,3 miljarder dollar per år 1970 till 11,8 miljarder 1978.
De självstyrande företagen var oförmögna att hålla nere
lönekostnaderna eller att avskeda de överflödiga, som 1986 kom att
uppgå till 27 % av de anställda. Under åren efter Titos död 1980 hade
J. en negativ tillväxtkurva. Produktion och inkomst per invånare
minskade, utlandsskulden ökade och inflationen nådde 1989 över 2
700 %, varvid priserna kunde fördubblas på en månad. Invånarna
märkte också hur strömleveranserna blev oregelbundna, brist på
drivmedel uppstod och de regionala skillnaderna ökade. Det
ekonomiska sammanbrottet var ett faktum.
Politiskt hade landet hittills hållits samman av kommunistpartiet och
försvarsmakten. I Serbien kom 1987 Slobodan Milosevic till makten
och började driva en markerat nationalistisk politik. Genom en
författningsändring på republiknivå ställdes 1989 Vojvodina och
Kosovo direkt under serbisk ledning. Efter upplösningen av
Sovjetunionens kontroll av Östeuropa 1989–90 och införandet av
flerpartisystem uppkom även i J. under partiets kongress i januari
1990 krav på politiska reformer och övergång till en lösare
konfederation mellan republikerna. Kongressen slutade i kaos efter
det att den slovenska delegationen lämnat mötet. I avvaktan på en
lösning av relationerna mellan republikerna förklarade sig Slovenien
och Kroatien suveräna i juli 1990. Sedan förhandlingar misslyckats
och folkomröstningar i självständighetsfrågan genomförts proklamerade
de båda republikerna sin självständighet i juni 1991.
I ett försök att hålla kvar republikerna inom J. gick den serbiskkontrollerade
jugoslaviska armén till attack i Slovenien och Kroatien.
Medan Slovenien i juli 1991 kunde förhandla sig till eld-upphör och
ett tillbakadragande i oktober av den jugoslaviska armén, fortsatte
striderna i Kroatien. Medlingsförsök från EG åstadkom endast
kortvariga vapenvilor, och insättande av s.k. EG-observatörer misslyckades.
I december 1991 kunde FN efter överenskommelse med
parterna börja förbereda sändandet av en fredsbevarande styrka till
Kroatien. I Serbien, där socialisterna (dvs. det omdöpta kommunistpartiet)
fortfarande hade makten, sökte Milosevic öka sitt stöd genom
s.k. antibyråkratiska kampanjer och genom att ta upp frågan om den
serbiska minoritetens ställning i Kosovo. Vidare uppmanade han
serberna i övriga republiker att förklara sig självständiga, vilket
stöddes av den serbiskkontrollerade federala armén. När striderna i
Kroatien upphörde hade därför den kroatiska regeringen förlorat
kontrollen över en tredjedel av sitt territorium. I en motsvarande