Världshistorien och framtiden. - Sven Wimnells hemsida

lång tid, men steget upp i träden var så omvälvande att utvecklingen av
arten i många olika former påskyndades. En del arter finns kvar i dag
utan att ha förändrats särskilt mycket, som lemuren, sifakan, spökdjuret
och lorin . Det var alltså för 35 miljoner år sedan som den
första apförfadern utvecklades .
I primaternas utveckling har ögon och händer förändrats mest. De
tidiga däggdjuren hade kloförsedda tassar som senare utvecklades till
en hand med tydligt åtskilda fingrar. Det största steget i handens
utveckling var då tummen kom att sitta mitt emot de övriga fingrarna.
Man antar att de tidiga primaternas händer utvecklades på det sättet
för att de skulle kunna gripa tag om grenarna då de för flyttade sig i
träden. Med den motsatta tummen kunde de också gripa om saker
med mycket större precision eftersom tummen och pekfingret möts i
ett grepp. Därmed kunde de lättare plocka till sig föda, speciellt
insekter. De fick också en bättre utvecklad finmotorik så att de kunde
tillverka och använda redskap.
Det stereoskopiska seendet utvecklades samtidigt. När båda ögonen
är riktade framåt mot samma synfält kan hjärnan registrera en
tvåfaldig bild av världen, och när hjärnan analyserar de båda bilder
som ögonen registrerar kan den uppfatta djup, perspektiv och avstånd.
Detta är praktiskt när primaterna hoppar från gren till gren. Dagens
orangutanger svingar sig mellan träden med osviklig säkerhet. Det
stereoskopiska seendet är, i kombination med handgreppet, också en
viktig hjälp när primaterna utforskar världen omkring dem . Att se
föremål tredimensio , att ta i saker och kunna snurra på dem är
förutsättningar för att upptäcka omgivningen, ett nyfikenhetens
verktyg. Primaterna utvecklade också ett färgseende. Antagligen var
detta möjligt för att de tidigare däggdjuren, som var nattdjur, hade så
stora ögon. Allteftersom primaterna vande sig vid dagsljuset anpassade
sig deras näthinna till att uppfatta olika färger för att lättare
hitta och ur skilja olika födoämnen, t ex frukt, i regnskogens täta
grönska.
Primaterna fick en unik uppsättning sinnen som kunde förse hjärnan
med information. Förutom känsel, smak och hörsel hade primaterna
god syn och motorik. Hjärnan fick mer och mer information om
yttervärlden och gavs möjlighet att ordna och klassificera informationen
genom en intelligens som andra varelser i regnskogen inte hade.
Primaterna spreds snabbt över det stora regnskogsområde som täckte
landmassan vid denna tid. Men stora geografiska förändringar skulle
komma, de rörliga kontinenterna gled isär och kontakten mellan
arterna skars av. När arterna blev avskilda från varandra genom haven
började de utvecklas på olika sätt och anpassa sig till lokala klimat och
miljöer.
För 20 miljoner år sedan hade primaterna utvecklats i en rad olika
former. Under årens lopp fortsatte de primater som levde på den
kontinent som skulle bli Sydamerika att utvecklas snabbt tack vare de
goda betingelserna där. I Afrika utvecklades emellertid en ny grupp
primater, de tidiga människoaporna. I mänsklighetens historia är detta
betydelsefullt eftersom det bland dessa troligen fanns en art som
kanske är både vår egen och alla nutida människoapors förfader.
Senare utvecklades andra arter i Afrika, Asien och Östeuropa eftersom
kontinenterna var sammanbundna ungefär som de är idag.
En del primater har utvecklats och förändrats mycket jämfört med sina
fossila förfäder medan andra fortfarande liknar dem. Därför finns det
i dag så många olika sorters primater. Där finns den Nya världens
apor, som tamariner, vrålapor och spindelapor, den Gamla världens
apor, som babianer, husarapor, colobusapor, gibbon och människoapor
som chimpanser och gorillor samt slutligen människor.
Vad är det då för skillnad mellan apor och människoapor? Den mest
påtagliga skillnaden ligger i deras sätt att förflytta sig i träden. Aporna
är anpassade till att gå på alla fyra ovanpå grenarna och använda
svansen för att hålla balansen . Med sin längre bål och ryggrad kan de