Världshistorien och framtiden. - Sven Wimnells hemsida

argument. Till och med busskurerna är i dag exklusivt designade.
Det är mot den bakgrunden som det ter sig fruktbart att föra samman
institutionen estetik med institutionen teknologi....
Vår framställning börjar med en begreppshistoria; vi följer det antika
techne- eller ars-begreppets utveckling och i synnerhet uppkomsten av
det moderna ordet ’estetik’, liksom den vindlande historia som leder
fram till den nutida innebörden av ordet ’teknologi’. Medan teknologin
under största delen av sin moderna historia av sina utövare
betraktats som tämligen oproblematisk, är estetikerna oavlåtligen
sysselsatta med att efterforska sin disciplins grundvalar och därmed
också konstens innebörd. Skillnaden mellan de båda områdena är
signifikativ; teknologin representerar i modern mening det handfasta
och rättframma eller det praktiska över huvud, medan estetiken och
därmed konsten står för det undflyende och eteriska, det awikande
och bohemiska - det opraktiska. Maskinen rymmer i sina konstruktörers
ögon inga hemligheter. Bara den okunnige begapar den. Konstverket,
däremot, har dolda djup.
Det därpå följande avsnittet gäller institutionen teknik och institutionen
konst i sina skiftande skepnader (för att undvika missförstånd
kan vi slå fast: teknologin betecknar i denna framställning vetenskapen
om och den teoretiska reflexionen över tekniken, medan estetiken
utgör konstarternas vetenskap och filosofi). Därefter utforskas med
en rad nedslag i den konkreta historien deras skiftande relationer till
såväl nyttan som moderniteten. Inledningens tema om teknikens och
estetikens ömsesidiga närmande återkommer avslut-ningsvis i ett
avsnitt där temat konstens slut och estetikens omgestaltning också tas
upp.”
Kapitel 8. Den gudomliga politiken. Här behandlas politikens och
religionens institutioner. På sid 404-405 står bl a:
”Människorna har blivit ensamma i världen med sina kunskaper
och sina tekniska färdigheter, sina politiska kannstöperier och sina
grubblerier om gott och ont. Paradiset är inte längre gudarnas belö-
ning men inte heller är olyckan deras straff. Människan har sig själv
att tacka och sig själv att skylla.
Det innebär att hon måste ta eget ansvar på alla områden. När det
gäller naturvetenskap och tekniskt kunnande tycks vägen säker: ett
pärlband av framgångar ligger bakom henne, och nya framgångar
väntar i framtiden. Med politiken är det svårare. Viljorna korsas där.
Kan man urskilja en politik som är lika tveklöst förnuftig och därmed
överlägsen sina alternativ som man kan tala om en förnuftig naturvetenskap
?
Det finns en mäktig tradition som hävdar detta med emfas. Den
kommer till mångahanda uttryck... människan har överbjudit naturen,
och hon har därmed också blivit ensam herre. Och mera precist: de
löften som religionen givit om ett hinsides paradis kan förverkligas på
jorden och av människans egen kraft.
Det är en tankegång som har föregångare i andra, mindre moderna
traditioner. Själv är den däremot otvetydigt modern. Den utgör den
moderna sekulariseringens tydligaste - man kan säga paradigmatiska -
uttryck. Några av dess etapper skall vi här stifta bekantskap med.
Först ställs frågan om den moderna framtidstrons bakgrund, en
notoriskt kontroversiell fråga. Så mycket är åtminstone säkert som att
föreställningen att människan kan bygga sig en egen framtid har rötter
både i kristna och judiska kiliastiska traditioner och i en helt inomvärldslig
föreställning om en politikens konst, som betvingar det
blinda ödet (Machiavelli). Båda rotsystemen blottläggs här liksom
religionens och politikens delvis gemensamma, delvis klart åtskilda
institutioner. I ett särskilt avsnitt skildras parallellt de politiska försöken
att åskådliggöra hur den moderna politiken tagit religionens plats
och några stora tänkares och politiska teoretikers reflexioner över
religionens inomvärldsliga innehåll och innebörd.
Avslutningsvis skall vi betrakta dagens panorama om ett sådant över
huvud kan skönjas ur tillfälligheternas mångfald. Ett tycks åtminstone
säkert: tron på en politik som infriar religionens löften har fått sig en
knäck. Om postmodernisterna fått rätt på något område så är det här.